Tätare spårtrafik behövs mot flygets och bilismens skador
Björn Rosengren har varit ordförande för organisationen Framtida Järnvägstrafik. Men av detta ser vi inte ett spår. I DN Debatt ordar han vackert om ekologisk hållbarhet och ekonomisk utveckling på människors villkor. Men artikeln främjar bara bilismen: Ett rimligare mål är bra kollektivtrafik för alla (utom extrem glesbygd). Tillväxt tänker Rosengren gynna genom en tidsbegränsad skrotpremie som framtvingar skrotning av alla bilar under deras elfte år. Visst skulle det minska utsläppen på vägar. Men varje ny bil man då tvingas tillverka lär kosta ungefär lika mycket i energi som den förbrukar under sin livslängd. Alltså ökar istället skorstensutsläppen.
Därtill drabbas de bilbehövande som bara har råd med en äldre bil, kanske sparsamt använd.
Katalysator minskar ej klimatgasen
Rosengren tror att katalysator ger ren trafik. Men mängden klimathotande koldioxid minskas ej. Dessutom fungerar inte en katalysator den första halvmilen – längre kör man sällan i stad. Luftföroreningarna ökar fortfarande på grund av allt större motorer och ökad trafik. Sverige lägger stora pengar på nollvisionen avseende trafikdöd. Men många gånger fler människoår förloras genom cancer, hjärt- och lungsjukdomar av trafikavgaserna. Trafiken är största orsaken till övergödning, försurning och de gaser som gör att Jorden överuppvärms. För att nå ner till vad naturen tål måste luftföroreningarna minskas till en femtedel! Därför måste det satsas på eldriven trafik, som tåg och spårvagn, omkörningsbara trådbussar. Därtill bättre planerad (tätare) bebyggelse så kollektivtrafik blir lönsam. Och på god lokal service som minskar behovet att resa. I dag beslagtar bilismen halva stadsytan. Nya bilar ger inte mindre buller, som Rosengren tror, utan ökat, genom bredare däck.
Rosengren ämnar lansera sina tankar om ett ”hållbart transportsystem” på EU:s möte i Göteborg.
Kortsynta miljövänner?
Att maktmän framställer ökad exploatering som ekologiskt går ej att undvika. Men det är olyckligt om miljövänner agerar så bilism gynnas.
Miljöpartiet och vänstern har låtit regeringen av kortsynta budgetskäl skrota den överenskomna järnvägs-stomnätsplanen. Deras förväntade gentjänster har uteblivit.
Långtidsplanen för järnväg skulle äntligen ha fört upp spår i en klass som kunnat konkurrera med bilismen. Miljön kräver strukturförändring, bilism kan inte förbjudas, bara konkurreras ner. Med snabbtåg binds regioner ihop och även det allvarligt förorenande flyget tappar attraktion, speciellt i södra Sverige.
Båda partierna säger nej till tunnel i Hallandsåsen. Den skulle kosta fem ytterligare miljarder. De nöjer sig med dagens mötesstation på åsen, där sex tåg i timmen kan köras. Men detta gäller bara när det inte råder lövhalka, och godståg orkar inte köra upp med full vikt.
För att föra över trafik från väg behövs de 24 tåg per timme som tunneln möjliggör. Den borde lagts annorlunda och hänsyn borde tagits till geologin. Redan av arbetsmiljöskäl borde man undvikit syntetkemikalien Roca-Gil. Tunneln bör byggas, men istället tätas med betong. Frankrike har lyckats bygga i sämre berg.
Miljöförbundets sammankallande i trafikutskottet har motionerat om nej till både Hallandsåstunneln och Europakorridoren, snabbtåget från Stockholm till Malmö med gren till Göteborg.
Miljöpartiets representant i riksdagens trafikutskott menar att lån till stora järnvägsinvesteringar är att binda framtida generationer. Men det är en odynamisk syn på pengar. Ty en fortsatt enögd satsning på förorenande, per personkilometer 20 gånger livsfarligare biltrafik bakbinder våra efterkommande ännu mer. Har han inte läst den statliga utredningen om Europakorridoren som visar att även med halverat biljettpris är den så lönsam att investeringen återbetalas på trettio år?
I remissvar på Alternativ finansiering genom partnerskap fastnar tyvärr även Naturskyddsföreningen i tron att man på det ena sättet inte binder kommande generationer. Man verkar inte inse att väginvesteringar får en ojust konkurrensfördel vid finansiering genom PPP (private-public partnership), eftersom bilismen har starkare intressegrupper och att en trafik blir lönsam först när den ingår i ett välutbyggt, modernt basnät, vilket föreligger för vägar, men nu behöver skapas för järnvägen.
Primitiv offentlig bokföring hämmar långsikt
Allvarligt är att staten, till skillnad från företag, inte skiljer på drifts- och investeringsbudgetar! När staten gör en långsiktigt god investering, men skriver av hela beloppet på ett enda års budget uppstår ett skenbart underskott, av det slag som EMU:s enögda konvergenskrav inte tillåter, – offentlig skuld. För att undvika budgetunderskott har avgiftsfinsiering med PPP dykt upp, eftersom EMU och en halvbildad politisk debatt inte alls bryr sej om hur mycket ett lands privata institutioner är skuldsatta. Där tenderar ju skuldsedlarna, aktierna, tvärtom ses som ett värde på börsen.
Ingen företagare kallas konkursmässig för att han tar lån för en lönsam investering. Om man i offentlig ekonomi ska kunna göra samma rimliga avvägningar måste redovisningen börja skilja på drift och investering.
Regeringen och Miljöpartiets ledning har stelbent låst sig vid ett budgettak, som varken tar hänsyn till inflation eller ökade inkomster. Trots skriande behov inom skola, vård, miljö och alternativ energi och trafik anses budgetöverskottet bara få användas till skattesänkning. Då kan man inte investera när det är bäst, i lågkonjunktur, när sysselsättning behöver gynnas.
Nyliberala idéers tyranni gör Sverige till ett klassamhälle där det inte satsas på det som är bäst för medborgarnas framtid, såsom att bygga om samhället i miljöriktning.
Vad som behövs är ett samhälle i solidaritet med människor och natur.
Hans Sternlycke
