12 april 2002

Inget parti värnar de utsatta

Alla partier utom möjligen moderaterna slåss om samma målgrupp, medelklassen. Till den riktas alla nya förmåner och skattesänkningar Inget parti bryr sig – annat än som munväder – egentligen om de utmarginaliserade. Alla de som kämpar för att överleva på eller under existensminimum: ensamma mamman, fattigpensionären, den outbildade unge, invandraren, den överårige arbetslöse, småföretagaren, bonden eller tillfällighetsarbetaren. Därför låter alla partier så förvillande lika. Och som ekon av tidningarna. Tillsammans har media och partier fört samhället långt åt höger utan att någon protesterat.

SAP betyder socialdemokratiska arbetarepartiet. Men granskar man vad det står för blir det bara partiet kvar, att behålla makten. Sociala kan de inte kallas, demokratiska är tveksamt, arbetare kanske, om dit bara räknas de som passar i fyrkantiga hål, de som har A-kassa och fast jobb, något som blir allt färre förunnat. Vänsterpartiet säger sig stå till vänster och miljöpartiet har som grund solidaritet med svaga i Sverige och andra länder. Men bägge partierna har biträtt regeringen i att skära ned skyddet för de utsatta och gjort dessa än mer utsatta.

Lågavlönade får betala
Maxtaxan för barnomsorgen är ännu en av de reformer som staten beslutat på kommunernas bekostnad. De bidrag staten ger täcker inte. Högavlönade får kraftigt minskad avgift, medan lågavlönade i en del fall till och med kan få höjd avgift.
Vård, skola, omsorg! hamras det ut i valen. Det är kommunerna som måste betala, alltmedan bidrag och skatteunderlag tas ifrån dem. Kommunerna får inte längre skatt från fastigheter eller företag och inte från kapital utan har bara löneskatter kvar, samtidigt som lönernas andel av samhällets omsättning minskar.

Sverige har en i det närmaste proportionell skatt. Samma nivå för alla, förutom värnskatten för de med de allra högsta inkomsterna.
Övriga Europa har progressiva skatter, där man tar ut högre procent av dem som tjänar mer. Beskattningen ändrades efter "Den underbara natten" mellan s och fp. Kommuner och lågavlönade fick betala med bland annat momsbreddning och chockhöjda hyror. Reformen var ej fullt finansierad, då man trodde att de som fick skattesänkningar skulle jobba mer och ge en kick åt ekonomin.
Det stämde inte, eftersom de högavlönade använder en mindre andel av lönen till konsumtion och mer på aktiespekulation medan de lågavlönade, som konsumerar hela lönen, fick det sämre. Och de högavlönades löner sköt i höjden med det ändrade politiska klimatet.

Ett lågt grundavdrag
Samtidigt band Sverige kronan vid D-marken och försökte hålla fast vid en alldeles för hög kurs genom att höja räntan.
Därigenom förlorades bortåt en halv miljon jobb. Något liknande kan det bli om Sverige går med i EMU. Åtstramningar och avskedanden för att minska budgetunderskotten tryckte ner ekonomin än mer. De ekonomiska kriserna berodde alltså inte på att "vi levt över våra tillgångar". Sverige gick från världens rikedomstopp till sjuttonde plats (enligt det i sig tvivelaktiga måttet köpkraftskorrigerad BNP) på grund av en felaktig finans- och budgetpolitik.

I Sverige har grundavdraget (vad man kan tjäna utan att betala skatt) höjts till 11 200 kronor. I Tyskland får man tjäna 70 000 innan man blir skattskyldig och i EU i snitt 46 000 kronor. Skulle man höja grundavdraget till europeisk nivå skulle det kosta 60 miljarder. De som tjänar under 68 000 kronor står för hela 16 procent av statsintäkterna. Man kan undra varför Sverige behöver ett så mycket högre skattetryck än övriga Europa trots att de sociala bidragen är lägre här? Samtidigt är levnadsomkostnaderna i Sverige 25 procent högre än EU:s snitt.

Småföretagare i ekorrhjul
Bönderna jobbar näranog gratis. De tjänar fyra miljarder, ungefär
50 000 kronor per person, men på det ska de betala räntor och sociala avgifter och sedan skatt på vad som är över grundavdraget. En svensk bonde får en tusenlapp i täckningsbidrag för en hektar åker, en finsk
4 600 kr och en dansk 3 900 kr.
Många småföretagare är fast i samma ekorrhjul. De är tvingade att fortsätta trots att de får behålla mycket litet av en redan låg inkomst.

Arbetslösheten friseras
Sverige skryter med att ha kommit ner i fyra procents arbetslöshet. Men siffran är friserad. Den bortre parentesen för A-kassan är nu satt och mörklägger ytterligare. Det blir inte längre möjligt för glesbygdsbon att dra sig fram på A-kassa och tillfällighetsjobb. De som inte får jobb kan få AGA, aktivitetsgaranti, få syselsättningsterapi eller bli gratis arbetskraft för A-kassa, eller (för den som inte har det) socialbidrag.
För att få socialbidrag måste den som har hus, gård, bostadsrätt eller företag göra sig av med dessa först. Den som vill behålla sina drömmar och den som inte vill till en dyr lägenhet kan få AGA med en symbolisk flitpeng i stället.

Det parti som vill slåss för de marginaliserade skulle få många röster. Tyvärr får vi nog istället se ett minskat röstande därför att allt fler upplever det som meningslöst. Det sorgliga är att medelklassväljaren, som alla slåss om, faktiskt skulle få det bättre om de fattiga också finge det bättre.
Delad kaka blir dubbel kaka, men det man roffar åt sig i snupna (sniket knutna) händer rinner genom fingrarna. Sveriges tillväxt var aldrig så stor som när vi byggde upp välfärdslandet. Den utsugning av natur och människor som nu sker i tillväxtens namn gör oss inte rikare utan fattigare.
Marknaden värnar om de starka. Utan politik kan man inte värna om de utsatta. Kommer partierna att stå för denna uppgift?

Hans Sternlycke