Pensioner i aktierouletten, en nedbrytande EU-anpassning
Varje svensk har tvingats att satsa pensionsmedel i aktierouletten. Som flera av dagens märkliga samhällsförändringar handlar detta mera om en EU-krävd “marknadsanpassning“ än om folkets väl.
I årtionden har Sverige avsatt en del av inkomstskatten i pensionsfonder. Samtidigt har staten bokföringsmässigt lånat dessa fondmedel. Pengarna har använts till offentliga investeringar, nödvändiga eller lönsamma, ex skogsplantering, bostäder, skolor, sjukhus och vägar. Men offentlig investering ur pensionsmedel räknas enligt EMU som en skuldsättning av landet.
Andra EU-länder reserverar inga skattemedel till fondering för framtida pensioner. De betalar hela pensionen direkt ur löpande budget, och debiterar summan först då den blir en verklig utgift, flera årtionden senare. Dessa stater påstås därför, enligt de grova EU-kriterierna, ha en “sundare“ ekonomi. De har, betraktat enligt svensk redovisningspraxis, lånat 100 procent av pensionerna, men skuldbokför ingenting. De slipper därför EMU:s hästkur av offentliga nedskärningar.
I jämförelse med dem har Sverige enorma gemensamt ägda tillgångar, är alltså inte lika skuldsatt netto. Men EU räknar bara bruttoskuldsättningen. (När Sverige enligt EU hade omkring 1.500 miljarder i statsskuld fick vi inte ens minska siffran med de 400 miljarder som då låg i Riksbanken!) På grund av Sveriges nitiska sätt att såsom skuld redovisa framtidens pensionsutbetalningar, tvingar EU Sverige att skära ner vår offentliga verksamhet i dag.
Att bland nödvändiga framtida utgifter välja att fondera till just pensioner är något godtyckligt. Sverige har lyckligtvis inte kommit på tanken att säkra också en framtida drift av skolor, vård eller vägar genom att fondera i dag. Om vi gjorde det, skulle EMU-reglerna tvinga oss att spara bort all dagens offentliga verksamhet.
EU motverkar gemensamt ägande. Att investera mycket i det offentliga räknas av EMU som ekonomiskt osunt. Den värderingen har vid konstruerandet av EU byggts in av marknadens maktmän, vilka inte önskar konkurrens från offentlig verksamhet eller offentligt ägande. De vill köpa de europeiska folkens förmögenheter billigt, bolagisera dem under eufemismen “privatisera“, koncentrera dem i storkoncerner medelst skönskrivningar som “sprida ägandet“ och “konkurrensutsätta“.
En stats skulder får enligt EMU:s konvergenskrav inte överskrida 60 procent av ett års BNP. Detta krav ställs, absurt nog, oavsett det offentliga ägandet (skogar, järnväg, skolor, vårdhem etc.), vilkets värde ofta förhöjts genom lönsamma investeringar, som nu redovisas som skulder.
Det frågas alltså inte efter nettoskulden, lånen minus nationaltillgångar. EMU betraktar bara den föga relevanta bruttoskuldsiffran.
Detta är den avgörande orsaken till att man börjat låna ut våra pensioner till marknadens investeringar istället för det offentligas. Då räknas ju detta av EU, märkligt nog, inte längre som en svensk skuldsättning, även om pengarna används till samma sak: att bygga skolor, sjukhus, vårdhem etc. EU tillåter det svenska, icke-offentliga näringslivet att vara hur skuldsatt som helst. Företagens skuldsättning via aktier kallas rentav i media för ett värde på börsen.
EU:s grundlagar och EMU-bankens regler har skapats av marknadens maktmän, enligt förevändningen “det som är bra för näringslivet är bra för folket“. Reglerna har knappast vuxit fram ur några demokratiska, politiska krav.
Sålunda tvingar EU fram att skolor, sjukvård, barnomsorg, vägar etc. rustas ned i hela Europa, samtidigt som folkens gemensamma, offentliga förmögenheter slumpas ut till storbolagen. Det absurda är att skogar, elverk, vårdhem, televerk etc, folkens reala resurser, köps upp av storbolagen med pengar som de lånar ur folkens pensionsfonder och bankbesparingar. De kokar oss i vår egen mjölk.
Utförsäljningarna innebär en nedrustning av den världsunika nordiska folkrörelsedemokratin. Folket förlorar demokratiskt inflytande över de utsålda verksamheterna.
Vi får våra byxor sålda och pengarna stoppade i vår västficka, så vi kan tro att vi fått en bättre ekonomisk situation.
Ojämlikheten ökar. Pensionsmiljarderna på börsen ger föga nytt företagande, men ökar spekulation och aktieinflation. Företag får ju bara investeringspengar vid nyemission, inte när vi köper aktier av varandra. Pensionsmedlen har gynnat etablerade aktiespekulatörer, som fått bra betalt. Ojämlikheten mellan svenska medborgare ökade omedelbart.
Enligt marknadslagarna kommer de flesta pensionärer att bli förlorare, ett fåtal bli rika. De hänsynslösa får ut mest. Ty bolag som gör vår framtid sämre, ex genom tobak, sprit, vapen, genmanipulation, olja, uran eller avskedanden, ger mest vinst. Ett företags lönsamhet är ofta motsatsen till den samhälleliga långsiktiga lönsamheten.
En av fonderna påstår att du hos dem “väljer bort företag som sysslar med kommersiell spelverksamhet“. Men är det inte just detta som varje fondföretag sysslar med?
Folket berövas rösträtten. För den ekonomiska demokratins skull måste varje aktie enligt lag ha ett röstvärde. Men det är häpnadsväckande tyst om att regering och riksdag nu berövat oss rösträtten för våra pensionsaktier. Denna vår konsumentmakt, har skänkts bort till fondbolagen.
Allt detta sker i ett läge där pensionspengarna skulle behövas till adekvat och lönsam skola, sjukvård, miljövård m.m. I stället har staten tagit lån i utlandet, till tio gånger högre ränta än vad bankerna ger oss medborgare på våra lönekonton.
Vår pensionstrygghet degraderas. Förr låg vår pension i avkastningen från vårt gemensamma ägande: offentliga företag, skogar, byggnader, vattenkraft, SJ-buss, Televerket, Postgirot etc. Nu säljs våra gemensamma tillgångar ut och vi tvingas lägga vår trygghet i spekulationspapper. Vi görs till aktieberoende spelare.
Vi blir schizofrena, ty ska vi få bra utdelning tvingas vi glädjas när ett bolag ökar sin lönsamhet genom att avskeda vår nästa, som får det sämre.
Det har ordats mycket om dynamiska effekter av företagens investeringar.
Det är nu dags att också framhålla de samhällslönsamma och dynamiska effekterna av kloka, offentliga investeringar av skatter och pensionspengar.
Det är dags att hejda utförsäljningen av medborgarnas gemensamma egendom, att se till att allas pension blir trygg och att Sverige tar avstånd från EMU:s nuvarande konvergenskrav.
Roland von Malmborg Ingrid Westin Peter Eller Hans Sternlycke
