Köldknäpp och näsknäpp |
Elchocken måndagen den femte februari berodde på ett av de värsta vinterväder som drabbat Sverige på mannaminne. Mannaminnet är som bekant kort. Otrevligheter som liknat katastrofer brukar glömmas på cirka 5 år. I varje fall om man vill glömma. De konsekvenser som Sveriges regering och riksdag drog av Tjernobylolyckan 1986 var bortglömda i energibeslutet 1991. De utfästelser som socialdemokrater och folkpartister gjorde vid 1980 års folkomröstning att begränsa elvärmen var glömda 1985 när kraftindustrin fann att man hade byggt för många kärnkraftverk och hade svårt att bli av med elenergin. Redan dessförinnan hade kraftindustrin sett vartåt det lutade och startat en försäljningskampanj för elvärme. Inte med pukor och trumpeter, men genom många små kanaler: byggföretag, producenter av elapparater, eldistributörer och konsulter. Björn Rosengren förklarade att det inte fanns anledning till oro. Med hänsyn till Rosengrens trovärdighet borde det kanske ingett oro. Näsknäppen till svenska folket i måndags berodde huvudsakligen på att mannaminnet inte räckte från 1980 till 1985. Den glömskan var kanske den viktigaste anledningen till den näsknäppen. En näsknäpp är som bekant en mild bestraffning, men i detta fall var det också en påminnelse om att vi lätt förfryser näsan i 45 graders kyla som drabbade orter i Mellansverige. Vi påmindes om att inte lägga våra smutsiga skjortor i tvättmaskinen den dagen, annars kunde det bli strömavbrott. Elpriset på nordiska kraftbörsen steg till 2 kronor/kilowatttimme. Kärnkrafthökarna, och sådana finns det gott om inom etablissemanget kraftverksdirektörer, Timbroideologer, moderater, ledarskribenter och fantastiska tekniktroende talade om hur olyckligt det var att vi inte hade kvar Barsebäck med sina 600 MegaWatts effekt. Vi tvingades istället importera 1000 MW från Finland, Norge och Danmark. Kanske dansk el från kolkraftverk. Vad de inte gärna talade om var att kraftindustrin Vattenfall och Sydkraft främst hade avvecklat 3000 MW reservkraftverk, framförallt de stora anläggningarna i Stenungsund och Karlshamn på över 1800 MW som hade klarat kortvariga elbehov när vi håller på att frysa näsan av oss. Koldioxideffekten har blivit etablissemangets paradargument för kärnkraftens bevarande. Det vore möjligt att respektera dess oro för klimatet om det någonsin hade uttryckt en gnutta oro för bilismens snabbt växande koldioxidutsläpp eller för att flygtrafiken ökar våldsamt. (Från 1992 till 1998 ökade antalet flygresenärer från sex miljoner till tio miljoner, 67 procent på sex år). Riksdagen och kommunalpolitikerna i ett antal större städer är sist och slutligen huvudansvariga. Dess ansvar är i huvudsak passiviteten. De har tillåtit hundratusentals hushåll bli fast i elberoendet för sin husuppvärmning, de har försummat att satsa på utbyggnaden av bioenergi, vindkraft, solvärme och effektiv elanvändning. De har lyssnat på industrins lobbyister. Vattenfall är helägt av svenska folket. Det tillåts av Sveriges riksdag att sälja ut sina katastrofreserver, det tillåts samtidigt att köpa upp Hamburgs och Berlins kraftbolag och därigenom få fler elkunder i Tyskland än i Sverige och bli ägare till ytterligare kärnkraftverk. Det tillåts köpa in kolkraftverk i Polen som kan sända polsk elbaserad elkraft till Sverige. Kommunerna i Sydsverige säljer ut Sydkraft och därmed fyra svenska kärnkraftaggregat till Preussen Electra, trots att linje 2 i folkomröstningen 1980 försäkrade att kärnkraftverk skall ägas av stat och kommun. Konsumenterna och miljön har anledning att kräva att politikerna, både i riksdag och kommuner , återtar en del av makten från marknaden. Det är dags för en attack mot kapitalismens okontrollerade girighet och se till att marknaden tar hänsyn till människornas och naturens långsiktiga intressen. Energifrågorna är för viktiga för att enbart styras av Mammon. Lars Norberg |