När jag sätter mig för att skriva denna ledare är det söndag förmiddag. Inte klyftigt i sig, för man borde ju vila någon gång. Men systemet som styr vår värld vilar inte.
Det är en märklig dag i dag, söndag. Nobelfesten ska gå av stapeln, företeelsen som hyllar systemet där forskningens bedrifter belönas oavsett om det tjänar mänskligheten och omtanken om varandra. Oftast belönas forskare som gjort upptäckter som kan kommersialiseras och gynna investerare. Det krävs en marknad så att någon kan betala för vården eller produkten, så att upptäckten blir lönsam.
Forskningen är i sig blind. Den söker, ofta utan att veta vad den söker, men så kommer en upptäckt och då är lyckan gjord. Även på ekonomins område belönas teorier som bevarar tillväxten och det rådande ekonomiska systemet, som bygger på att utnyttja konsumenterna och marknaden maximalt för ökande vinster för investerare mer än att tillfredsställa marknadens behov och förväntningar.
Systemet bevakar också sin egen roll och forskningen får alltmer resurser. Genom att lova intressanta framtida möjligheter för staten och näringslivet får man mera medel. Senaste tidens ökade anslag till bioteknikforskningen visar klart vad som styr systemet. Trots det kommer fler och fler varningar om att det kanske inte kommer att ge så stora möjligheter som förespeglats. Bakom ligger dock en strävan efter makt över kunskap, över människor och över ekonomin. Gentekniken är just ett sådant medel.
I dag söndag är en märklig dag. Det pågår ytterligare ovanligt många och stora kamper om makt. I USA går parodin vidare och avsikten var att utse, genom demokratiska val, en ledare. Ena dan är det fördel Bush och i går var det, en liten stund, fördel Gore. Några hundra röster skiljer i en av staterna, medan tusentals röster ogiltigförklarats av tekniska skäl, inte av demokratiska. I går kväll svensk tid kom så HD och vände allt, med rösterna 4-3 bland domarna.
Kan man vara mera oeniga? Det handlar inte längre om folkets vilja, det är en maktkamp. Det viktiga är alltså inte hur många rösters övervikt den som vinner har, utan att utse en president, som sedan får stora befogenheter.
I Nice sitter, i dag söndag, Europas ledare och kämpar om maktförhållandena mellan länderna. Är det Europas folk man tänker på? Nej det är särintressenas kamp, en kamp om makt. Förskjutningen av makt sker till de starka på de svagas bekostnad. Så är det alltid. Hoten från de svaga, kandidatländerna, får de starka att stärka sin makt och öka klyftorna.
Forskningen och vetenskapen med de ökade kunskaperna har inte gett oss en värld med minskande klyftor, däremot kraftigt ökande. Dyrare och effektivare mediciner kommer fram men inte sådana som skulle kunna bota tuberkulos, som dödar fler än aids och BSE.
Det finns ingen som kan betala i de fattiga länderna, det finns alltså ingen marknad och då är det ju inte lönsamt att forska och producera, även om det finns ett stort behov.
Världens mäktigaste makter har ännu inte lyckats enas om att avskriva skuldbördan för de fattiga länderna. Man behåller makten. Klyftorna ökar ännu mer. Makten över en av jordens rikaste kontinenter, Afrika, tidigare utövad via kolonisation, numera genom korruption, visar bara alltför tydligt hur den rika världen kunnat behålla och öka sina rikedomar på andras bekostnad.
Tillväxtekonomin och frihandeln är också ett par bra exempel på det klyftiga systemet att öka klyftorna så några kan få det bättre – inte alla, för däri ligger just det klyftiga.
Bengt Ingerstam
