Regeringen Persson befinner sig knappast i en avundsvärd position. Det vågar man påstå direkt i starten på EU-toppmötet i Nizza, där det franska ordförandeskapet nu avslutas med att president Chirac och den franska regeringen skall försöka ro iland en rad ouppklarade kontroverser inom EU om framtiden. Arvet från Nizza skall regeringen Persson hantera som en slags EU-regering när Sverige är ordförandeland under det första halvåret 2001.
I bästa fall ärver Persson en sörja och i värsta fall ett misslyckande av krisartade proportioner för EU, med både interna strider och fortsatt fördröjning av utvidgningen österut. Och regeringen kan avundas de finska kollegorna som kom undan med blotta förskräckelsen i ett ordförandeskap, innan stormmolnen hopades.
Efter snart 400 timmars diplomatisk armbrytning inom EU om hur röstvikter och makt skall fördelas mellan medlemsländerna startar nu Nizza-mötet med det utgångsläget att mycket litet redan är överenskommet. Det mesta måste slutförhandlas av regeringscheferna själva.
Resultatet skall bli något av ett första försök till en framtida Charta av grundlagskaraktär. Moroten är att slå världen med häpnad i en lysande kompromiss, i ett läge där USA symboliskt sett är knäsvagt av det kaos som inramar presidentvalets svårtolkade resultat och kongressvalets förlamande jämnvikt. Men de flesta europeiska ledare har av nöden också att se till att besluten går att sälja på hemmaplan. Och där kärvar det rejält.
Både medierna här hemma och inte minst de svenska väljarna tycks vara tämligen oförberedda på vad landets ordförandeskap innebär. Den svenska regeringen kommer under ett halvår vara helt upptaget av EU:s problem.
I fallet Portugal, som hade ett lättare ordförandeskap, drabbades den sittande regeringen av väljarnas missnöje över den omfattning EU-arbetet belastade regeringen med.
De som hoppas på att ordförandeskapet skall öka intresset för EU i den svenska valmanskåren bör dock iskallt räkna med att en motsatt reaktion inte går att utesluta. Regeringen Persson har att varsamt balansera EU-engagemanget med att inte lägga ner inrikespolitiken. Även om EU-nomenklaturan skriker av tristess inför en sådan pragmatik.
Ett annat sätt är att tydligt formulera vad Sverige som geopolitisk ekonomisk organism, med sina särdrag i norra Europa, vill med EU. Det gäller att inte drunkna i de storas dragkamp om makten.
Sannolikt vill väljarna få en tydligare bild av vad EU kan vara bra på och vad som inte har inom EU att göra, ur ett nordiskt perspektiv. Och inte minst kämpa för de små nationernas ställning i den Europeiska Unionen.
Utåt sett gäller det också att inte vräka UD:s berömda tvehågsenhet på alla de tillresta journalister som kommer att bevaka landet under ett halvår. En oerhörd öppenhet, mer än vi någonsin orkat med tidigare, är vägen att ge landet en bra press.
Bofors-skandal, Palme-mord, Estonia-haveri och ubåtsröra, är händelser som inte kröntes av tillit i utländska medier till vår offentliga informationskapacitet.
Och ut med allt EU-material på nätet i snyggt html-format. Lär EU hur modern information till press och allmänhet skall gå till. Om förmåga finnes. Nyckelordet är ”Service”.
Bo B Melander
PS: I och med denna ledare avslutar jag mitt engagemang som senior-redaktör, ledarskribent och utrikesredaktör på Miljömagazinet. Med värme tackar jag alla fantastiska läsare av denna tidning, alla de som har uppmuntrat och bidragit med friska synpunkter, kunskaper och inlägg på telefon, via e-post och brev till mig. DS.
