Arthur Koestler beskrev i sin bok ”Call Girls” hur en grupp s.k. internationalister och världsförbättrare i den högre diplomatiska skolan skodde sig på eviga konferenser och globalt resande och till slut blev en klubb av ryggdunkare som lärde sig hurra för var kommatecken i en resolution. Nu är de på klimatkonferens.
Och det kan man väl säga att den konferenskultur som omgärdar Jordens framtidsproblem är närmast romerskt dekadent och föråldrad, ineffektiv och introvert, och indirekt i händerna på intressen långt utanför politiken. Det är därför ingenting att förundra sig över när de stora miljöproblemen och de mindre sällan hanteras med kraft förrän kostnaderna överskrider inkomsterna på de platser där man har mekanismer att utvärdera effekterna. Helst skall folk bli svårt sjuka eller dö innan handlingskraft materialiseras.
Den långa vägen till det självklara målet, att även människan måste underordna sig den naturliga energibudgeten på Jorden och i symbios med detta faktum leva under övergripande ekologiska formula, har inte nämnvärt kortats under de ”upplysta” senaste 30 åren.
Visst har en del ny teknik eliminerat vissa problem här och var, men effekterna har ofta ätits upp av växande befolkningar och en enormt växande bilism. Och under de senaste 15 åren ett vagare engagemang för miljöfrågorna i de breda lagren och en allt slappare attityd i den stora tunga medelklassen i världen. Miljöorganisationer av alla de slag kämpar i motvind – det är inte tu tal om den saken.
Dock sitter i sätet för världens regeringar en generation som klart blev påverkad av miljödebatten på 70-talet och som driver frågorna med en kraft som inte motsvarar intresset ute i samhället. Ändå görs det litet. Men det pratas en hel del. Det är gulligt med miljö. De senaste årens försök att driva miljöpolitik i samklang med de senaste trenderna inom ekonomismen, snarare förvirrar allmänheten. Bondfångeriet i energifrågorna, om grön el och den otroliga sophanteringen har noterat bakslag.
Miljöpartier har gjort sina intåg i regeringar här och där. Men en utvärdering borde ge vid handen att dessa människor kanske hade varit effektivare som lobbyister och kunskapare utanför parlamenten än som allt tröttare partier inspärrade i myten att de måste bli som de övriga partierna och ha åsikter om det mesta. Det är oklart om de gröna partierna överlever om de inte tydligare profilerar sig i praktisk miljöpolitik som väljarna begriper.
Till och med de mest luttrade politiska reportrarna i USA erkände att konsumentadvokaten Ralph Nader genomförde en lysande valkampanj för de gröna intressena i USA. Naders stora tillgång är att han är en praktiker och att konsumentfrågorna är mer verkliga för medborgarna än ekologiska principer och naturskydd i Alaska. Även han måste i sin kammare grunna över om han inte kunnat uträtta mer som konsumentadvokat under de senaste åren än som potentiell politiker.
Å andra sidan ägnade han sig åt att använda presidentkampanjen till folkbildning på landets högskolor och universitet. Och han lockade många begåvningar till engagemang i ett val där ungdomen allmänt valde att vara ointresserad.
Men det tar väl 30 år innan denna nya unga gröna elit sitter vid den absoluta makten i USA. Endast den tekniska revolution som drar över världen nu kan i sig snabbare minska en del av trycket på vår stressade Jord. Snarare av egen kraft och smartare innehåll än politisk insikt. Men andra trender tycks snabbt äta upp vinsterna för miljön.
Bo B Melander
