27 okt 2000

Otrygghetens slaveri

Risken för materiell otrygghet är den moderna lutherska människans främsta drivkraft och källa till dödsångest. Det får henne att slava och hoppas på den eviga otrygghetens utopia, i grunden evigt liv. Och många är exploatörerna av denna rädsla. Alltifrån politiska partier till driftiga aktörer på Marknaden.

I den svenska, monarkistiskt lutherskt feodalsocialistiska demokratiska kulturen, är den plågsamma omställningen till amerikanskt tänkande på den USA-globala marknaden, ett paradigmskifte av format som börjar anta nästan postsovjetiska former av diktat. Men det lydiga folket läser noga sina pensionspapper och hoppas på Joker.

Ibland blir man lite förbluffad över att så få medier här följer det amerikanska presidentvalets trygghetsdebatt. Där slåss vicepresident Gore för uppfattningen att staten, inte marknaden, kan garantera tryggheten. Ja, han går så långt att han inte ens tror att kommuner och delstater klarar av att hålla kvalité på skolan, ge alla en bra omsorg och tillgång till läkemedel de har råd med.

Sverige tycks väl mer vara inne på Bushs linje, att fostra folket att ta hand om sig självt och lämna över resten till Gud. Pensionsmanövern är väl den mest uttrycksfulla formen för en sådan omskolning. Nu måste man till Bushs försvar ändå säga att han arbetar i en annan kultur än den monarkistiskt lutherskt feodalsocialistiska demokratin, vars teknokratiska hantering av modern kapitalism och marknad är artisteri i den högre skolan.

Hjälparna står nu på kö i medierna för att skola folket i börshandel, i att acceptera att den nya monarken heter Prodi, EU-bossen som skall skydda de svaga mot grymma lokala herrar, i att jobba mer och vårda barn och gamla och leta vettiga skolor för barnen samt vara farsa och morsa på stan, i att acceptera döden som befriare i inproduktiv ålder.
Hjälparna hjälper oss att tänka själva, vilket vi gör om vi tänker som dem. Hjälparna vill göra oss trygga genom att få oss att acceptera otryggheten som en produktionsfaktor. Och det är närmast en prästerlig prestation, när publiken fostrats till folkhemssvenskar med hopp om ett lugnt och evigt liv.

Till skillnad från USA saknar vi dock det buddistiska intresset, som får en hel del folk där borta att le åt alltihop. Det är inte bra. Vi behöver något av tibetansk realism för att dämpa den ångest som föder alla dessa hjälpare. Eller den inställning som min hummerfiskande gamla granne har när han i timmar drar 57 tunga tinor ur havens djup för att inhösta tre humrar, varefter tinorna görs rena, agnas med saltad makrill och läggs ut igen:
– Men vädret är bra.
Det finns andra inre val än otrygghetens slaveri. Eller som Blandaren skrev en gång:
”Ångest, ångest är min arvedel och det tycker jag är fel”.

Bo B Melander