Vill man vara spåkärring och undra över hur den svenska valrörelsen kommer att se ut när det beger sig, så har det varit och är lärorikt att följa den amerikanska valrörelsen år 2000. Den handlar om hur man slaktar den offentliga sektorn och står emellan storslakt och en försiktigare variant. Främst på det sociala området.
I vissa frågor kan de flesta svenska partier säkert ställa sig bakom demokraten Al Gore, som vill satsa på en bättre allmän skola och mindre nedskärningar i trygghetssystemen än vad republikanen Bush ser som ett ideal. Men i andra frågor, som omfattningen av skattesänkningarna, kommer den amerikanska valrörelsen upprepas här.
Det beror på att USA är så normgivande i den globala
ekonomin. Vi får även här en kamp om medelklassen där man slåss om skatternas storlek, storleken på de offentliga åtagandena och graden av privat ansvar för hela sitt liv. Men trenden är klar, och debatten kommer att handla om omfattningen på nedskärningarna av det offentliga.
Det kan av den anledningen vara intressant att titta på utvecklingen i de delstater i USA som har haft den nord-europeiska välfärdstanken som ledstjärna under efterkrigstiden. Allt från New York till delstaten Washington på den amerikanska västkusten har tvingats slakta sin ”europeiska” välfärdstanke och satsa på andra modeller. Men man har valt olika metoder i olika delstater och ibland räddat det man tyckte fungerade väl.
Och USA ligger kanske fem år före ett land som Sverige när det gäller omställningen till den ”nya” ekonomin. Det finns erfarenheter att studera där innan man återigen tar fram den trubbiga osthyveln i Sverige. Men en sak är klar – de utsatta, de som hamnat utanför ekonomin, de fattiga och marginaliserade – försvinner nära nog helt som intressant politisk målgrupp i den nya ekonomismen.
I den nuvarande amerikanska valdebatten startade demokraten Al Gore till höger i sin valupptakt med att vädja till vänstern under partikonventet och i slutspurten bara tala om att han är medelklassens kandidat. Då hade han redan bärgat stöd från facket och stora delar av miljörörelsen och många minoritetsgrupper, vilket skedde vid hans ”radikala” konvent.
Och detta tycks fortsättningvis bli de europeiska socialdemokraternas reptrick för att hålla ställningarna – radikal retorik i mellanvalsperioder för att i slutspurten vädja till medelklassens mer egocentriska önskelista. Och omvänt kommer republikanen Bushs tal om medkännande konservatism att bli den europeiska högerns dragplåster, med målet att sänka skatterna rejält.
Utrymmet för en ”oamerikansk” valrörelse i ett land som Sverige är nära nog lika med noll. Även politiken har globaliserats med ekonomin. Och trenderna i USA är för ett land som Sverige tyngre än vad som sker nere på kontinenten. Ur det perspektivet är det alltså intressant att studera USA som en likriktare för politiken här hemma, och på ort och ställe i de mer ”europeiska” delstaterna se på vad utvecklingen bär i sitt sköte.
Bo B Melander
