Perssonvision
På fredag och lördag träffas regeringscheferna i EU för ett ”informellt” toppmöte. Det är vid sådana tillfällen de stora besluten tar form. Medierna kommer bjudas på ett triumfatoriskt välkomnande av Jugoslavien till middagsbordet, men på bordet ligger diskussionerna om EU:s utformning och utvidgning.
I våras slog Tysklands utrikesminister Fischer till med en vision för EU, med Berlin-Paris som maktcentra i en kärntrupp inom EU. Frankrikes President Chirac gillade delvis den tyska visionen och betonade att Frankrike och Tyskland kunde bygga ett ekonomiskt kraftcentrum inom EU.
Nu har så den brittiske premiärministern Tony Blair lämnat in sin vision för Europa i ett tal i Polen. Han vill i stället underlätta för en snabb expansion österut och något av ett svenskt smörgåsbord i spelreglerna, där man är överens om vad som skall vara centralt beslutade regler i EU men med stor makt för de enskilda nationernas parlament och regeringar. Blair kallar sin vision för EU en ”supermakt men ingen superstat”.
Mot den här bakgrunden är det väl dags att svenska politiker för första gången sätter sig ner och arbetar ut sin vision för EU över blockgränserna, som ett underlag för kanske en gemensam vision för småländerna i Nord-Europa. I svensk efterkrigstradition har det varit en målsättning att utrikespolitiken har en bred förankring i parlamentet. I detta fall gäller det att samla partiernas EU-kritiska talesmän och de EU-positiva och finna en nämnare för hur en svensk EU-vision kunde te sig.
Några sådana kreativa hjärnstormar, med de svenska väljarnas och Europas bästa för ögonen, borde i vårt pragmatiska land kunna leda till en inte helt ointressant svensk EU-vision som dessutom ett flertal av det svenska folket kunde ställa sig bakom. I dag vet de inte ens hur de svenska EU-parlamentarikerna företräder dem, mer än att budskapen från dem är motsägelsefulla på en rad områden.
Vad tycker vi är rimligt att EU hanterar? Över vilka frågor vill vi bestämma själva på det rent nationella planet, eller regionalt här i Nord-Europa? Och hur skall det EU se ut som vi tror är bäst för hela Europa? En sådan diskussion borde bättre engagera befolkningen i ett framåtblickande än att ställa den inför formuleringar som mer eller mindre hotar dem in i ett framtida EU med en rad måsten.
Förutsättningarna för utarbetandet av en EU-vision över klyftan mellan EU-kritiker och EU-förespråkare är i dag bättre än någonsin tidigare. Bägge lägren ser mer sakligt och nyanserat på hela EU-frågan än inför folkomröstningen, och vi vet i dag mer vilka stora frågor Europa nu står inför än då vi blev medlemmar.
Nu har Tyskland, Frankrike och Storbritannien lagt fram sina skisser för framtiden. Hur skulle en skiss som passade Sverige se ut? Det borde nu vara riksdagspartiernas ansvar att detaljstudera de andras förslag och berätta vad de tycker och finna en gemensam nämnare för en svensk vision, som underlag för den politik landet vill driva i EU, gärna ihop med andra med liknande synpunkter. En Persson-vision med brett stöd.
Såvitt vi kan se är den brittiska visionen den som nu bäst passar Sverige, med undantag för britternas militärindustriella intresse för militärmakten EU, som av olika skäl kan vara en svår politisk karamell i Sverige. Men även på detta område kunde i en svensk vision om ett kärnvapenfritt Europa vara en tydlig signal, med syfte att skapa total avspänning från Ural till Atlanten och en säkerhetspolitik som inte främst lutar sig mot vapen.
Bo B Melander
