I skrivande stund är det oklart om Öresund snabbt förvandlats till ett Eurosund. Hur som helst leder bron över sundet ner till Euroland, utan någon större betydelse för den svenska ekonomin. Och så få har de bilar varit som trafikerat den nya bron att man nu sänker avgifterna så lågt att det blir billigare för två att ta bilen än att åka tåg.
Hur kunde bron i slutändan bli ett direkt angrepp mot miljön och kollektivtrafiken? Jo, hybris och romantik följde hela projektet Örestad från vaggan i det teknikromantiska 60-talet. Och det hjälpte inte med miljömedvetandet på 70-talet och senare för att röra om i de gamla byrålådorna över vilda planer.
Skattebetalarna kommer nu att få bära projektet, trots löften om en ren privatfinansiering. Så blir det. Men att statsmakterna skall konkurrera ut den egna kollektivtrafiken för att få upp siffrorna för bilar på bron är helt absurt. Både i Sverige och i Danmark. Detta måste bekämpas med näbbar och klor.
Vid Eurosund ligger Barsebäck. Nu skall reaktor två få förlängd livstid till åtminstone 2003. Går man tillbaka och överblickar 30 år av energidebatt i Sverige kan man bara skratta.
Kärnkraftsnomenklaturan har styrt och ställt med energipolitiken och kraftbolagen har svansat med.
Politikerna har aldrig lyckats med att sätta ner foten, mer än den gången då man insåg att 34 reaktorer möjligen var att ta i.
Om man studerar Örestad och kärnkraftsepoken så finner man den otroliga kraft som utlöstes när teknikromantikens Sverige efterträdde böndernas land. Ingenjörernas förlovade land utnyttjade den starka staten för sina högmodigare projekt och kritik var att svära i den nya kyrkan. Snart hade man ockuperat staten och kunde driva igenom sina projekt oavsett politiska konjunkturer för dessa.
Det största hotet mot denna nomenklatura kom med marknadsanpassningen. Därför drev man hårt tanken på ett EU som kunde behålla den starka offentliga sektorn som medfinansiär av storståtliga projekt.
Frågan är dock om inte den drömmen håller på att rasa. Allt tyder på att de gamla banden är under stegvis upplösning – om än i pseudoprivatiserad kappa.
Trenden i dag är att vi i en snar framtid drastiskt måste stärka självkritik och revision för att hushålla rätt med pengar, oavsett om det är i offentlig eller privat regi. Och detta samtidigt med visst risktagande i alla nymodigheter. Detta innebär att vi öppnar dörren för optimal utvärdering av realismen i olika projekt. En ovan sak.
Fördelen med globalekonomin, trots de fundamentala problem den utlöser och som måste korrigeras, är att den på sikt tvingas till ekologisk ekonomi. I en sådan ekonomi är bilismen som den ter sig kring storstäderna absurd och tanken på att flytta miljoner människor fram och åter mellan jobb och hem kommer att erodera.
IT-revolutionen har sin romantik, men de mer realistiska delarna bjuder på ett annat samhälle än de visioner som skapades på 1960-talet. Tillsammans med ekologiska principer ger den framtida ekonomin oss möjligheter att t o m tänka bort storstaden som den helt dominerande symbolen för modernitet och tillväxt.
Örestad vid Eurosund är kanske redan ute?
Bo B Melander
