När Danmark den 28 september går till folkomröstning om euron och EMU står landet åter i fokus för debatten om EU-bygget och framtiden. Trots att de flesta medierna och de tyngre politiska maskinerna vill att folket röstar ja, så tyder en del opinionsmätningar under senare tid på att nej vinner. Krisen för euron på valutabörserna lär vara orsaken, heter det i nyhetsförmedlingen.
Det kan vara sant. Men även utan den senaste tidens skakiga euro kan man konstatera att ungefär hälften av de danska väljarna räds att deras eget inflytande försvagas över hur skattepengarna används när alltmer av ekonomisk politik överlämnas till organ utanför landets domäner. Argumenten att EU bättre kan hantera den globala ekonomin imponerar inte på en stor grupp väljare.
Och det är ju inte så underligt. I åratal har EU-medborgarna fått höra att euron inte i första hand var ett ekonomiskt projekt, utan ett politiskt. Euron skulle bli ett fredskitt i Europa som skulle föra länderna närmare varandra, och det skulle bli enklare att resa och man skulle slippa växla pengar på dessa resor.
Men under senare tid har debatten om EU:s framtid frammanat bilden av att organisationens hörnpelare – Frankrike och Tyskland, vill diktera projektet samtidigt som de i sina framtidsvisioner håller dörren öppen till den EU-kärna de utgör, under förutsättning att nya medlemmar i den kärnan accepterar de villkor Bonn och Paris radar upp.
Detta framgår med all önskvärd tydlighet i den tyske utrikesministern Fischers framtidsvision, liksom i en något bluddrigare vision från den franske presidenten Chirac. Chirac talar om en ”industriell expansionszon” bakom en egen skyddsvall inuti EU. Fischer talar om ett avantgarde och en kärntrupp. Det är väl under sådana omständigheter ganska naturligt att inlärda reflexer om vikten av ekonomiskt självstyre vinner kraft även i små länder. Inte minst sedan Frankrike gång på gång visar att man går sin egen väg i det mesta.
Ovanpå detta har den tyska opinionen fått bita i eurons sura äpple, utan folkomröstningar, och längtar tillbaka till glada D-marksdagar, även om den längtan mer är önsketänkande än verklighet. Sannolikt hade D-marken försvagats även utanför euron, på grund av den superstarka dollarn. Men missnöjet växer.
Möjligen överdriver ja-sidan i den danska debatten när man hävdar att ett danskt NEJ inte bara vore fatalt för Danmark utan även för EU. Men klart är att marknaden kommer att ta intryck av ett danskt nej med efterföljande börskommentarer som kommer säga att nu blir det svårare för bl a Storbritannien och Sverige att övertyga väljarna om eurons förträfflighet. Sådana kommentarer är euron inte i behov av just nu – i sitt djupa krisläge.
Men de danska väljarna bör inte lastas för att Europa inte hänger med i USA:s ekonomiska uppsving. Europa har halkat efter USA vad gäller produktivitet sedan 1970-talet. Det betyder att generellt sett har Europa under lång tid sovit och inte hängt med. De ganska grova och klumpiga försöken att med hjälp av osthyvlar svälta ner alla delar av den offentliga sektorn har mött motstånd i ett Europa som vant sig vid bra offentlig service. Svältkuren hade säkert accepterats om andra metoder än osthyvlar använts. Det fanns nämligen fungerande delar i den offentliga sektorn som inte behövde slaktas eller säljas ut. I USA vet varje flygresenär vilket elände den totala avregleringen innebar. Och den typen av erfarenheter är nu EU fyllt av. Tummen ner från väljarna är resultatet.
Klart är att Europa behöver mängder med gemensamma beslut framöver och politiker som på basis av goda utredningar genomför dem med goda argument. En erfarernhet Europa kan dra efter tio år av storvulna visioner är att det är farligt att exkludera väljarna i framtidsbygget eller att hoppas på att de ”hoppas på det bästa” utan att tarva kunskaper om varför genomgripande förändringar sker.
Danskarna har i alla fall i flera omgångar nu blivit redovisade läget i EU. De vet mer än de flesta vad EU är i Europa, om för och nackdelar och tevksamheter från ett litet lands perspektiv.
Det danska folkomröstningsresultatet, vilket det än blir, är av den anledningen tungt. Att som i debatten sker hota nej-sägarna med att Europa blir facistiskt vid ett dansk nej är väl i sig en förenkling som påminner om just fascismens metoder. Ett fredens Europa byggs inte med vulgärargument.
Bo B Melander
