De ”farliga” väljarna
När den EU-kommissarie som förbereder utvidgningen av EU österut, tysken Günther Verheugen, nyligen uttalade att tyska folket borde höras om en så stor fråga i en folkomröstning, och borde ha utfrågats vad gällde anslutningen till euron, tystades han snabbt ner av EU:s utrikesministrar. Sveriges Anna Lindh avfärdade tanken och den danske utrikesministern Niels Helveg Pedersen kallade det ”en sjuk idé”.
Nu var det dock så att Verheugen mycket väl visste att tysk grundlag inte möjliggör en folkomröstning. Men vad han pekade på är problemet att genomföra stora grundläggande förändringar utan att folket känner sig hört eller delaktigt. Vad han varnar för är ett bakslag som på sikt sätter hela EU-projektet i en värre gungning än tidigare.
Man kan också se Verheugens försöksballong som en fortsättning på utrikesminister Fischers vision för EU, som också andades en ängslan över att utvidgningen österut blir svår att förankra i Tyskland om det tyska folket inte ges garantier mot ökade kostnader och minskad välfärd. Fischers vision handlade i grunden om att skapa ett fransk-tyskt maktcentrum i EU, en kärna, som i alla fall symboliskt kunde upplevas som ett skydd mot fattigare medlemmars krav på EU.
Eurons allt annat än lysande start, med en värdeminskning på över 20 procent under ett år, har eldat under ett växande EU-motstånd. Detta motstånd finns från vänster till höger och med olika tongångar och innehåll beroende på i vilket område i EU man befinner sig. Detta beror på att EU-projektet främst såldes till medborgarna som en väg att göra mer pengar och öka välfärden samt skydda dem från en omvärld.
När det ”politiska” projektet med ett stort EU i Europa, som säkrar freden, nu skall realiseras upplevs detta som ett hot mot privatekonomin i ett land som Tyskland. Varför? Jo, Tyskland är det enda land i Europa som på egen hand har erfarenhet av en ”östutvidgning”. När Östtyskland upphörde och fördes in under Västtyskland fylldes projektet med rosa moln. Verkligheten blev en annan och östra Tyskland lever fortfarande på socialbidrag och i hög arbetslöshet.
Även om östutvidgningen ur svensk horisont är ett politiskt viktigt mål för fred och maktbalans i EU och på sikt en stor marknadsplats för våra varor och tjänster, så måste vi ha klart för oss att en stor del av medelklassen på kontinenten räds fattiga kusiner. Och politikerna räds medelklassen. Ambitionerna att föra ut bra argument för en östutvidgning har saknats. Natos redan genomförda utvidgning österut har ofta varit enda tydliga argumentet, med en underton att USA nu tvingar EU österut.
I Tyskland är nu rädslan förhärskande att en folkomröstning i en framtid kan ge ett nej och gynna ultrahögern. Men motargumentet är att ultrahögern i Europa lever högt på att de stora besluten tas trots folklig tvekan och utan att väljarna känner sig hörda eller rejält informerade om eventuella visioners innehåll. Det elitiska Europa måste lämna sammanträdesrummen och möta allmänhetens oro och ge dem saklig information om vägval och risker. Det demokratiska underskottet i EU måste utmanas, väljarna måste tas på allvar och informeras, eller känna sig trygga med ledningar som vet vad de gör.
Kaskader av luddiga och motstridiga argument från eliten i Europa underbygger väljarnas misstanke att visionerna är tunna och de politiska ledningarna förvirrade. Det behöver inte vara bara väljarnas fel. I spelet om EU:s framtid är det en rad elitkulturer som manövrerar för att rädda vad som räddas kan av gamla maktstrukturer. Verheugen är klok nog att varna för att man redan gått för långt i demokratiunderskott inom EU. Även om han kommer att beskyllas för att lägga grus i utvidgningsmaskineriet är det otänkbart att så är fallet. Verheugen räds en utvidgning som sköts fel och som på sikt skadar hela Europa.
En svensk utrikesminister borde hellre tiga än att avfärda en ytterst klok kommissionär, som ser längre än näsan räcker.
Bo B Melander
