De svenska medierna har under decennier utropat sommaren som en torkperiod vad gäller nyheter. Och de stackars semestervikariernas främsta uppgift blir att skriva om badtemperaturer, festivalfyllor och brott.
På ett högre plan ger dock torkan en del härliga kolumner, som när Aftonbladets Gunnar Fredriksson i veckan bekymrade sig om kronprinsessan Victorias framtid: När stelnar hennes leende?
Jag var väl i 18-årsåldern när jag började skriva mina första alster som volontär på Göteborgs-Posten. Det ingick då att läsa in sig på chefredaktören Harry Hjörnes bokutgivning, som var kul. I en bok beskrev han hur han med tidningens ekonomi i åtanke inför rakspegeln fattade beslutet att bli monarkist.
Och Fredriksson har väl rätt. Utan medierna är det i dag ingenting med det svenska Kungahuset.
Symbiosen mellan medierna och Slottet har varit urstark under hela 1900-talet. När min farmor dog på 70-talet fann jag travar med Såningsmannen, Allers och Hemmets Journal som bara handlade om kungar, drottningar, prinsar, prinsessor. Farfar var vänsterman och republikan – och farmor hade hållit sina laster utanför äktenskapet. På vinden.
I dag går väl ingen tidning under för att den väljer att vara republikansk, men den får spö av de andra medierna. Roligt vore det ändå om vi fick en återgång till folkvalda monarker och kan släppa arvsfursteriet. En sådan modern monark eller monarkissa kunde ju få ta åter lite av talmannens maktbefogenheter och till och med hålla klubban i riksdagen, som behöver lite kunglig glans.
Som ordförande i talmanskonferensen och som förste talman skulle så monarken både få klippa band, slå med klubban och ta emot statsbesök och resa ut i världen som representant för den svenska demokratin. Risken för att statsministrarna kommer i skymundan är naturligtvis stor, men de har ju redan grävt ner sig i styrandets detaljrikedomar under senare år och gillar det.
Varför inte en president? Presidenter är alltför vanliga numera och har inte samma dragningskraft.
En folkvald monark är ju mer sällsynt och vore bra för detta lilla land ur PR-synpunkt. Åtta år vore väl en lämplig mandattid, så att man kan byta ut monarkerna lite då och då. Och innan deras leenden stelnat.
Hur som helst så skulle reformen ge medierna fullt upp. Först måste man vända ut och in på konskevenserna för den nuvarande monarkin och deras personligheter. Och så blir det spaltkilometer om vem som är lämpligast. I första vändan väljer säkert folket den nuvarande Kungen, så att han inte blir ledsen, men efter åtta år bör det vara dags för personbyte och då kunde väl Sveriges landshövdingar få slåss om det yppersta hövdingaskapet. Vilket race.
Som sagt – sommartorka kan leda till de mest underliga skriverier – även på ledarplats.
Bo B Melander
