I veckan rapporterades i världens medier om genforskningens framsteg, om globalt demokratimöte i Warszawa, om rädslan för att atomhemligheter lämnar USA, om kriminalitet på Internet med mera. Tongivande röster ropar på polis och mer hemlighetsmakeri, samtidigt som det heter att världens skall bli global och öppen. Uppenbarligen ansåg många vetenskapsmän i USA, när det kalla kriget var slut, att freden skulle hjälpas av mer öppenhet kring kärnvapen än fortsatt kapprustning. Den nu kritiserade slappheten vid bland annat kärnvapenlaboratoriet i Los Alamos indikerar att forskarna tagits på sängen av krafter som vill hålla upprustningen igång på allvar eller som vill säkra amerikanska försprång och därmed framtida ekonomiska intäkter.

Den alltmer kommersialiserade genforskningen, som politikerna i elfte timmen försöker få insyn i, är ett annat exempel där hemlighetsmakeri i skydd av ekonomiska argument får äga rum och där flummiga marknadsföringsargument om frälsning från all världens sjukdomar får härja fritt utan en större seriös debatt. Vem kan säga nej till forskarlag som hela tiden vrålar att de med den nya tekniken kan ge oss alla evigt liv? Samtidigt utmålas hotbilden av fattiga kusiner som väller in över våra gränser tillsammans med kriminella ligor större än stora multinationella bolag och muslimska galningar som skall spränga sig fram i västvärldens tunnelbanor eller förgifta dricksvattnet.

Den skräckslagna och tacksamma publiken skall så acceptera alla typer av hemliga sjuor som skall rädda dem från mörkrets fasor. Mot den bakgrunden blir demokratidiskussionerna tomma, tunna och fadda när de inte kräver större öppenhet, total insyn och krossande av maximalt antal hemliga rum. Detta måste ingå i arbetet för att säkra en global demokrati värd namnet. Vetenskapsmän och hemliga poliser hamnar lätt i samma kategori som sexhandlare eller narkotikasmugglare om de inte kan hålla dörrarna öppna. Och ta det besväret. Det kräver demokratin. Naturligtvis skall äganderätt säkras och befolkningar skyddas – men debatten måste vara intensiv om var gränserna går för öppenhetens inskränkande.

Faktum är att den nya tekniken redan är så spridd att endast en poliskultur som den i det forna DDR skulle ha en viss framgång. Det finns inga hemligheter längre i den här världen som kan skyddas med rimliga metoder. Därför är öppenhetens kultur den enda vägen för den framtida demokratin. De stora hemliga institutionella apparaterna måste rivas ner och byggas upp efter nya principer och öppna arbetsmetoder enligt regelverk vi alla är överens om i stort. Forskarnas dörrar får inte vara stängda längre, inte ens när de är bolagiserade. Den forskningens Kiviks marknad som idag sprider sig tarvar insyn och öppen debatt om mål och medel.

Det öppna fria samhället är sårbart – däri ligger paradoxalt nog dess styrka på sikt, om man vill se det. Alternativet är den genomgripande ofriheten där envar är misstänkt och envar spion. Det alternativet ligger alltid nära till hands om inte det öppna samhällets ”rule of law” blir internationell egendom, även för den största supermakten. Att som nu sker ge rädslorna ny näring i världen är att underminera strävandena för fred, frihet och värdiga liv. Och det är början till ofrihet och krig.

Bo B Melander