DN:s chefredaktör för ledaravdelningen, Hans Bergström, har påbörjat sin botgöringsfärd inför avslutet på sin epok på tidningen. Det är ingen revolutionerande botgöring eller något större paradigmskifte i hjärnan eller själen. Ruelsen gäller varför han inte stoppade utformningen av det nya Moderna museet.
– … jag underlät att engagera mig med tillräcklig kraft ännu medan bygget hade gått att stoppa/ändra. Jag kan inte lägga skulden för underlåtenheten på styrelsen eller Bonniers som ägare eller på någon annat. Däremot kan det vara värt att fundera över vad i arbetssituationen, perspektiven och handlingslogiken som gör att det på sikt viktiga tenderar att bli undervärderat, även i journalistiken.
Och Bergström känner sig nu medansvarig till fiaskot:
– Jag har ingen annan att skylla på.

Det är sällan man läser så heroiska bekännelser från ledarskribenter. Men jag tycker att Bergström måste förlåtas. Han och hans redaktion var ju fullt upptagen med att styra DN bort från kärnkraftskritiken, som varit så infantil på den fina sidan, bort från det sociala engagemanget som var så fullt ut dysfunktionellt, och med kraft öppna sinnena för Chicagoskolans modeller, lyfta landet ( ur statskapitalism och isolering ) in i EU. Och samtidigt gjorde de tidningen till ”annonsorgan” för det näringsliv som tyckte att bladet var kommunistiskt. Det var inte lite det. Bergström ledde styrkorna in i framtiden och lyckades till och med föra DN förbi Svenska Dagbladet som organ för den rätta andan.

Att neofascistisk arkitektur, som den vid Bofils båge, skulle följas av samma ruggiga kyla i Moderna museet, var dock inte helt lätt att se under byggtidens första fas, eller att utläsa av ritningarna. Faktum var att exteriören blev lyckad, men det inre blev fyllt av det iskalla maktspråk som endast tillfredställelser en fantasilös beställare, imponerad av sydkontinental neofascism i en tid utan lek, men med dumbommarnas allvar.

Tyvärr väljer Bergström åter igen bort att agera. Då har jag svårare att förlåta. Han resignerar i denna fråga och kräver inte att väggar sprängs, tak lyfts, ljus släpps in, intimitet skapas och att skitförnämiteten förpassas till andra lokaler i staden. Han – den store revolutionären som lyfte DN och därmed Sverige ur mörkret. Varför? Varför väljer han inte handling! Nu!

Jag misstänker att det beror på det stora ansvar DN:s ledaravdelning bär på som den offentliga sektorns trimmare nummer ett och landets lätt hybrisbelastade beskyddare. Det finns helt enkelt inget utrymme i DN:s nationalbudget för ett ingripande. Och då DN:s lederi under ett par decennier tagit som sin uppgift att vara landets skuggkabinett så måste man visa ansvar i budgetfrågor. Med en så välutvecklad självbegränsning förhindrar man att ens pröva tanken på ombyggnation.

Kvar återstår botgöringen. Den faller utanför budgeten. Och den är ansvarsfullt billig, på många sätt. Klart är att medierna ibland är konvexa skrattspeglar, riktade mot dem själva.

Bo B Melander