Miljöpartiet hade i lördags möjlighet att skaffa sig en profilfråga som skulle garantera partiet den uppmärksamhet man så hett önskar. Det gällde förslaget att ”inkomster som grundar sig på ägandet av pengar, aktier, obligationer osv inte bör förekomma i vårt framtida gröna samhälle”.
Men partiets språkrör Matz Hammarström blev uppenbart skrämd av massmedias intresse och närmast svarslös när journalisterna ställde preciserande frågor. Här fanns ett gyllene tillfälle att få en klarläggande debatt om varför vi har miljö- och ekonomiproblem men miljöpartiets ledning och majoriteten av kongressombuden var uppenbarligen inte redo för detta. Hammarström tog fram Tobinskatten som exempel på vad man kan göra för att minska spekulationerna men den är ju bara symptombekämpning, plåster på såren.
Antingen förstår miljöpartiets ledning inte frågans betydelse eller också är man alltför dåligt pålästa för att våga sig in i en debatt. Med lite bättre instinkt borde man åtminstone förstått att medias intresse skulle blivit långvarigt, eftersom man med kongressens första beslut rörde vid själva roten till den uppsplittrande samhällsekonomi vi i dag lever med. Chansen fanns att placera miljöpartiet i människors medvetande och vinna ett ökat stöd bland alla de människor som i dag tycker att det inte är någon större skillnad på de politiska partierna.
Många människor tror att det är pengarna som styr samhällsutvecklingen. Det är inte så. Det är kravet på att pengarna skall ge ränta. När ett lån skall betalas med ränta måste låntagaren skaffa sig större inkomster än utgifter för att få ett överskott till räntebetalningen. Men detta överskott kan bara uppstå om några andra, företag eller privatpersoner, i sin tur är beredda att använda mer pengar till inköp än som motsvarar deras inkomster. Om inte långivaren använder hela sin ränteinkomst till inköp så tvingar han/hon/banken därför indirekt hela tiden andra att ta nya lån så att räntorna på de gamla kan betalas. Gör de inte det blir det ett växande antal arbetslösa och en nedåtgående spiral i samhällsekonomin.
Samma sak gäller också för inkomster från aktier och obligationer samt andra slags vinster. Allmänheten får via priset på varor och tjänster betala alla de räntor, utdelningar och vinster de tror sig få. De som har mycket pengar, aktier eller fondandelar får ut mer än de dolda räntor de betalar, den som har liten förmögenhet betalar mer än han eller hon får in på sitt ägande. Skillnaderna ökar med tiden.
1) Med skuldökningen drivs produktionen upp eftersom man hela tiden måste öka försäljningen för att kunna betala alltmer ränta varje år. Det betyder större resursanvändning och därmed växande miljöproblem.
2) Väljer man i stället att skära ned på andra kostnader så framkallar det direkt eller indirekt växande arbetslöshet eller sjunkande löner i förhållande till priserna på varor och tjänster.
3) Det går naturligtvis att trycka mer pengar varje år och på det sättet se till att det finns pengar till att betala räntorna. Problemet är att den växande penningmängden leder till en inflation som på lång sikt blir ungefär lika stor som räntesatsen på pengarna.
4) Om räntan slutligen helt och hållet skulle användas till inköp så betyder det att de som redan har pengar i kraft av detta tvingar de övriga att arbeta åt sig, en privat beskattningsrätt.
Inget av dessa fyra ovanstående fall är bra för ett samhälle där människorna skall kunna leva i balans med naturen och med varandra. Därför skall vi så långt som möjligt själva sträva efter att vara en del av den spirande räntefria ekonomin som möjliggör byggandet av ett bättre samhälle.
Detta innebär också att vi aktivare än förut måste motarbeta de massiva insatser som nu görs för att fösa in medborgarna i börsspekulanternas alltför stora skara. Många människor känner ett stort obehag över att deras framtida pensioner skall vara beroende av hur bra eller dåligt de lyckas gissa när de skall placera en del av sitt pensionskapital. Det är uppenbart genom det stora antal som helt avstår från att själva välja placering.
Miljöpartiet röstade i Riksdagen emot det nya pensionssystemet. Vi måste också se till att den grova missuppfattning om räntans betydelse för inflationen, som nu råder bland de flesta ekonomer och politiker, ersätts av insikten att en höjning av räntan innebär större kostnader för företag och enskilda och därför tvingar fram prishöjningar eller växande arbetslöshet. Nu tror man allmänt, och även i riksbanksledningen, felaktigt att en räntehöjning minskar inflationen genom att efterfrågan på varor och tjänster minskar och människor blir intresserade att spara mer i stället för att köpa när räntan blir högre.
I dag motsvarar lönerna och egenföretagarnas ersättning för sitt arbete ungefär två tredjedelar av det samlade produktionsvärdet. Det innebär att resterande tredjedel köps för inkomster som härrör från ränteinkomster, utdelningar på aktier och obligationer eller andra vinster. För att kunna köpa lika mycket som det man själv producerar så måste man ha en ägarinkomst (räntor och utdelningar) som är hälften så stor som sin lön. I annat fall tillhör man förlorarna. Dit hör de flesta i dagens ekonomiska system.
Per Almgren
