Att skaka hand med Li Peng, mannen som ibland kallas ”slaktaren” från Himmelska Fridens Torg, gör man knappast om man inte tror att det kan leda till något gott. Jag gjorde det nyligen när jag som ordförande för EU-parlamentets delegation för förbindelser med Folkrepubliken Kina togs emot av motsvarande kommitté i Kinas parlament, Nationella Folkkongressen, där Li Peng numera är talman. Premiärministerposten har han ju fått överlämna till Zhu Rongji. Men fortfarande tillhör Li Kinas inre maktcirkel. Därför tog jag tillfället i akt att vidarebefordra en del av vad jag hört när jag träffade Dalai Lama i Stockholm i somras.
Li Peng drog genast igång den gamla vanliga valsen: Dalai Lama är separatist, kämpar för att slita Tibet loss från Kina och återinföra det gamla lamastyrda slavsamhället som krossades av de kinesiska ”befriarna” för drygt fyrtio år sedan. Jag replikerade: Men Dalai Lama sa till mig att han inte alls eftersträvar självständighet, utan bara autonomi. Han slog i Stockholm fast att han vill att Kina ska stå för gränsbevakning, allt militärt, utrikespolitiken och delar av den övergripande ekonomiska politiken. Dessutom sa han att Tibet behöver hjälp från Kina för att moderniseras. Så Li Pengs bild stämmer inte!
Li Peng blev ganska irriterad av min envishet. Och nästan förstummad blev han när jag föreslog: Varför inte testa Dalai Lama – varför inte erbjuda honom att bli guvernör i den autonoma provinsen Tibet? Om han vägrar blir det han som får förklaringsproblem inför världsopinionen. Om han accepterar så har ni undanröjt ett problem som mer än något annat fläckar Kinas rykte inför omvärlden.
Mitt förslag utlöste ivrig debatt mellan Li och hans vice talman Zou och ordföranden för Nationella Folkkongressens EU-kommitte, fru Zhu. Det intressanta är att Li inte bara avfärdade idén som helt omöjlig. I stället räknade han upp en rad villkor för att tanken skulle kunna övervägas: Dalai Lama måste avstå från separatism, godkänna Kinas territoriella integritet, godkänna den kinesiska författningen och avveckla exilregeringen i Indien.
När jag svarade att mitt intryck var att Dalai Lama mycket väl skulle kunna godta de villkoren inom ramen för en uppgörelse som lät honom återvända till Tibet, till exempel som guvernör, blev Li Peng ett tag svarslös. Så fräste han något om att det där måste kollas upp, varpå han på stående fot inbjöd hela EU-delegationen att besöka Tibet, ”för att se med egna ögon”.
En intressant detalj är att Li Peng inte upprepade ett vanligt kinesiskt villkor, att Dalai Lama skulle erkänna att Tibet alltid har varit en del av Kina. Det skulle nämligen Dalai Lama inte kunna godta, han underströk för mig i Stockholm att det vore historieförfalskning eftersomTibet faktiskt inte alltid varit en del av Kina. Dalai Lama föreslog en gemensam historikerkommission för att lösa den frågan, men kanske har kineserna redan gett upp.
Dagen efter vårt möte fanns ett referat på första sidan i alla större kinesiska tidningar med rubriken: ”Li Peng inbjuder EU-delegation att besöka det verkliga Tibet”. Inte ett ord nämndes om mitt förslag att göra Dalai Lama till Tibet-guvernör.
Samma dag hade jag en välbesökt presskonferens för utländska journalister. Men också den officiella nyhetsbyrån Xinhuas representant var där. Jag bad honom på skämt att publicera resten av storyn, det han ”inte fått plats med”, påföljande dag. Han flinade generat och vi kom i samspråk. Han undrade om jag verkligen trodde på att uppgifter om att tibetanerna lever i ekonomisk och social misär på grund av det kinesiska styret. Nej, svarade jag, det är inte det saken gäller, utan självstyre och kulturella och religiösa rättigheter.
Jag vet mycket väl att Tibet var ett hyperreaktionärt samhälle när de kommunistiska trupperna kom, det erkänner ju också Dalai Lama. Men jag tror inte att man kan befria folk på det sättet, det borde Kina begripa som haft så många utländska herrar genom åren. Xinhua-mannen tinade upp en del och plötsligt suckade han: Ja, Dalai Lama är förfärligt populär bland tibetanerna.
Sak samma hörde jag från flera andra kineser under den följande tiden. Ganska många hade hört talas om mitt förslag – trots att Xinhua naturligtvis inte hade gjort något tillägg. Men det finns andra kanaler, till exempel utländska radiostationer, Hongkong- och Taiwanmedier, som delvis är tillgängliga, och så förstås Internet. En högt uppsatt man berättade om ett besök som Dalai Lamas syster gjort för ett antal år sedan i Tibet: Folk kastade sig på marken och kysste hennes fötter!
Sådana vittnesmål visar att den kinesiska taktiken helt slagit fel och det är huvudlinjen i min argumentation: Han är farligare utanför än innanför! Så länge han är utanför lever drömmen och myten och ni förlorar hela tiden i opinionen vilket betyder en massa nu när ni vill inlemmas i världssamhället.
Om han blir civil guvernör och ansvarig inte bara för tibetanernas själar utan också för kvaliteten på deras vägar kommer saken efterhand i ett annat läge.
Efter hemkomsten blev jag angripen av en förment Tibetvänlig MEP-are, Olivier Dupuis från de radikala, som krävde min avgång eftersom jag inte enbart uttalat fördömanden utan försökt hitta utvägar. Faktum är att jag också överlämnade långa listor på påstådda politiska fångar som sammanställts av Human Rights in China och Falung Gong.
Det var inte särskilt populärt bland kineserna. Men de tog emot dem. Enbart fördömanden leder dock ingenstans i ett sådant jätteland som Kina. Jag kollade upp läget efter hemkomsten med De Grönas Tibet-kännare nr 1, sydtirolaren och bergsbestigaren Reinhold Messner, som är nära vän med Dalai Lama och besökt Tibet dussintals gånger. Han gav mig sitt fulla stöd.
Om det finns en öppning i Tibet-frågan vet jag inte. Men alla jag talat med hajar till inför förslaget att göra Dalai Lama till provinsguvernör. South China Morning Post publicerade det väl synligt och frågade en rad utländska diplomater. De beteckande förslaget som ”elegant men orealistiskt”. Också CNN Asia tyckte saken var så intressant att jag blev intervjuad i direktsändning. Visst kan man vara skeptisk, visst kan det förefalla orealistiskt.
Men vem trodde för ett antal månader sedan att det skulle vara realistiskt att ordna ett möte med presidenterna i Nord- resp Sydkorea? Och hur länge dröjde det inte innan Israels regering accepterade Yassir Arafat som förhandlingspartner? Vi lever, trots tillfälliga bakslag, i förhandlingarnas tidevarv. För eller senare måste också regeringen i Beijing inse det.
Per Gahrton
