Samtidigt som tusentals delegater samlas i New York denna vecka för att utvärdera FNs Kvinnokonferens i Peking 1995, släpps en debattbok som visar hur lite situationen förändrats för kvinnor i tredje världen. I Zimbabwe klassas kvinnor fortfarande som ”Junior males” (unga, omyndiga män ) av Högsta domstolen och de får inte köpa eller äga mark. I Kenya vågar de kvinnliga studenterna på landets universitet inte lämna sina rum av fruktan för sexuella trakasserier. I Bangladesh har kvinnorna begränsad tillgång till sina barn vid en skilsmässa. I Pakistan kan våldtagna kvinnor dömas för utomäktenskapligt sex och i Mexiko är det krav på graviditetstester vid många arbetsplatser.
Debattboken No Paradise Yet (Ännu inget paradis) som utges av det fristående Panosinstitutet i London skildrar situationen för kvinnor i ett tiotal länder i tredje världen där kvinnornas så kallade reproduktiva rättigheter är starkt eftersatta. Författarna är samtliga kvinnor från de berörda länderna.
Redan vid FNs Befolkningskonferens i Kairo 1994 enades de flesta länder om förhållandevis långtgående förbättringar för tredje världens kvinnor, särskilt när der gällde rätten att själv bestämma över antalet barn. De här rättigheterna anammades av Kvinnokonferensen i Peking året därpå. När nu Pekingkonferensen utvärderas i FN-högkvarteret i New York (Peking + 5), visar det sig att många miljoner kvinnor fortfarande saknar inflytande över sina liv.
I Kenya visar det sig att flertalet kvinnliga studenter på de stora universiteten inte vågar lämna sina studentlägenheter av fruktan för sexuella övergrepp. När de ska till föreläsningssalarna förflyttar de sig därför bara i grupp.
I Bangladesh har frånskilda mammor bara vårdnadsrätt till sina söner tills de fyllt sju år. Sedan antas sönerna inte längre behöva mammornas stöd. Då är det i stället papporna som anses mes kapabla att lära pojkarna det som ”krävs av en man”. Döttrarna får däremot stanna hos sina mammor tills de uppnått puberteten. Då överlämnas även de till fäderna som ska övervaka deras uppförande. Om mammorna sedan väljer att gifta om sig förlorar de automatiskt rätten att träffa sina barn.
I Zimbabwe har Högsta domstolen klassat kvinnor som ”yngre” (läs omyndiga) män inom familjen. Det här betyder bland annat att kvinnorna inte får äga egen jord. De kommer alltså inte ifråga för den omfördelning av jordbruksmark som just nu är den hetaste politiska frågan i Zimbabwe. En aktuell undersökning från Zimbabwe visar också att var tredje kvinna blivit utsatt för våldtäkt eller sexuellt utnyttjande. Trots detta känner sig de flesta kvinnor tvungna att stanna kvar i äktenskapet eftersom de annars skulle få svårt att försörja sig.
Situationen för kvinnor i många u-länder visar att mycket lite hänt sedan FN-konferenserna i mitten av 1990-talet, säger Judy Mirsky, ansvarig för kvinnofrågor på Panosinstitutet och redaktör för den nya debattboken.
Mirsky anser att definitionen av kvinnors sexualitet nu måste sättas in i ett bredare socialt perspektiv för att någonting ska hända.
David Dahmén
