”Kväve övergöder inte våra vatten”
Han är 75 år, men än har Johan Söderström inte riktigt förlorat tron på att sanningen ska segra till slut, i Sverige också. De sista åren fick han inga forskningsanslag utan finansierade det själv och med Bohuskommunerna.
Den senaste vetenskapliga rapporten han gjorde ville man inte trycka. När den ändå kom ut kände sig Naturvårdsverket tvunget att ordna en motkonferens och när den inte blev en seger för kväveteorin ordnades en konferens till, dit han inte bjöds in.
När han hävdade att det är fosfor som är det starkt påverkande näringsämnet också i havet gick han emot dogmen att det är kvävet som övergöder. Det är det näringsämne som det finns minst av, som bestämmer hur stor produktionen i havet kan bli. Och om det är mängden fosfor som sätter ”taket” på algtillväxten är det är det fosformängderna vi måste minska först, medan minskning av kvävemängderna är meningslös, hävdar Söderström.
Nordbruk har tagit in en intressant uppsats av honom på sin hemsida, www.nordbruk.org.
Laholmsbukten
Men vad säger han om Laholmsbukten och om larmrapporterna att grönalger har slagit ut hälften av ålgräsängarna, som är så viktiga för fiskreproduktionen, på grund av övergödningen?
–Det sista är en skröna, svarar Söderström. Ålgräsrapporterna övertygar inte och skadorna i Laholmsbukten har överdrivits.
–Sist ålgräset försvann var på 1930-talet och då var det ett svampangrepp. Det tog lång tid för det att komma igen därför att den mest förökar sig med utlöpare (revor). Nu har man för lite studier för att veta hur allvarligt det är och vad det beror på. Ålgräset vill ha syrefritt och svavelhaltigt bottenmaterial som den plockar fosfor ur. Ruttnande alger bör närmast ha positiv effekt.
All dyr avloppsrening och alla för bönderna dyra åtgärder för att minska kväveläckaget för att få stopp på övergödningen i Laholmsbukten har visat sig meningslösa, hävdar Söderström. Övergödningen har inte minskat.
–Vi har en ström av fosforrikt vatten upp efter Västkusten. Fram till femtiotalet var Östersjön extremt näringsfattig och nettomottagare av fosfor utifrån. Nu transporteras det sex gånger mer fosfor ut genom sunden än tidigare in. Näringstillskottet gav gott om torsk i Östersjön men också bottendöd eftersom det tar 30 år för vattnet att omsättas och i djupvattenhålor tar det ännu längre tid innan det byts ut, säger Johan Söderström
–Kväveteorin har sin rot i en amerikansk forskarrapport som påstår att i havsvatten är kväve det ämne som det är brist på och som alltså är avgörande för näringsproduktionen, i motsats till sjöar där ingen ifrågasatt att det gäller fosfor. I Sverige band man sig vid det så hårt att bara de som var för kväveteorin fick forskningsanslag
Det motsades av helsjöexpe-riment i Kanada som visade att den amerikanska slutsatsen varit felaktig. I Sverige vidhöll man dock att det inte gällde hav. Men att det är låg kvävehalt i ytvattnet betyder inte att tillgången är dålig. Medan fosfor är hårt bundet till mineralpartiklar och endast långsamt läcker ut i vattnet omsätts kväve snabbt.
–I Östersjön tillförs 15 till 20 gånger mer kväve än fosfor. I plankton är det bara sju gånger mer kväve, påpekar Söderström.
Överskott ser ut som brist
–Den låga ytvattenhalten av kväve beror på att bakterier använder syret i nitrat och sedan avger kvävet i molekylform till luften. Det som är överskott ser ut som brist.
Söderström fortsätter:
–Teoretiskt balanseras det syre som nedbrytningen kräver av det som avges genom fotosyntesen. Fotosyntesen och frigörelse av syrgas sker endast vid ytan och vid starkt ljus uppträder syre med övertryck i ytskiktet och förloras då till atmosfären. Obalans uppstår. Syret som frigörs kan emellertid bindas och stanna kvar i vattnet genom att bakterier bildar syrerikt nitrat av ammonium. Syret i nitratet kan sedan användas av nedbrytande organismer (bakterier). Nitratandning ger ungefär samma energiutbyte som med löst syre. Om man tar bort kvävet ökar man alltså risken för syrebrist i vattnet eftersom det finns mindre kväveöverskott att bilda en nitratsyrereserv av.
Försök i laguner
Närsaltekologins grundläggare Alfred Redfield ansåg att vid kvävebrist i förhållande till fosfor togs kväve från luften genom kvävefixering. Försök i laguner ger stöd för det, säger Söderström.
–Röda havets röda färg kommer från en kvävfixerande organism. I södra Östersjön där fosforrikt avloppsvatten släppts har också stark kvävefixering konstaterats. En del av de fixerande organismerna är giftiga.
–Kväverening i avloppsverken är alltså i bästa fall en meningslös åtgärd, i sämsta fall direkt skadlig. I vilket fall är det dyrt. Lika dyrt och meningslöst är de krav som bönderna fått för att minska kväveutsläppet eftersom det inte minskar övergödningen säger Johan Söderström.
Hans Sternlycke
