Recension av teaterföreställningen Sotarpojken
Manus: Jonas Cornell efter Lisa Tetzners roman
Regi: Johan Huldt
Scenografi: Sören Brunes
I rollerna: Richard Turpin, Anna Rydgren, Carl Oscar Törnros, JohanWahlström, Lars Dejert, Cecilia Nilsson m.fl
Scen: Stockholms Stadsteater
På premiären av Sotarpojken är salongen full av skolbarn i åldrarna 10-14. Och trots att föreställningen spelas relativt sent på kvällen så är koncentrationen total under de knappt tre timmar som den pågår. Det är bara det en fantastisk upplevelse. Men det är också helt förståeligt för Sotarpojken är verkligen TEATER, en pjäs som ger det mesta av det en riktigt bra teaterupplevelse ska.
Här finns Storyn: en fattig pojke från landet, Giorgio, säljs av sina föräldrar för att under ett halvår arbeta som sotare i den stora staden Milano. På den minst sagt strapatsfyllda vägen dit blir han bästa vän med Alfredo. Barnen utnyttjas till mycket hårt arbete och får möta orättvisor, sjukdomar och död, men även vänskap och kärlek.
Här finns Musiken: Ulf Dageby har skrivit och musiker med bland annat Stig Vig i spetsen spelar en såväl vackert välföljande som självständigt upprorisk musik.
Här finns Rörelsen: vare sig det handlar om flykten undan efterföljare, dramatik till sjöss, eller gängslagsmål så känns Marta Oldenburgs koreografi ung och spännande.
Här finns Sensmoralen: man måste själv bestämma sig för hur man ska leva sitt liv – vilken sida man ska stå på.
Här finns Humorn: publiken får flera tillfällen att skratta högt, till exempel när de två lustiga poliserna på sina enhjulingar oförhappandes dyker upp på scenen så fort någon nämner ordet polis. Eller de tre uteliggarna med deras oväntat moderrna utrustning såsom kundvagn, ketchupspruttare (en sådan där som ser ut som en spene med en stor behållare upptill) att dricka sprit direkt ifrån och radiobandspelare som en axelremsväska.
Sotarpojken har omgivits av mycket skakighet och premiären sköts upp i och med att Thorsten Flinck hoppade av som regissör. Johan Huldt fick en månad på sig och till viss del kan det förvisso märkas i föreställningen, den känns stundtals inte helt färdigrepeterad. Men hela ensemblens livfulla och lustfyllda arbete kommer förmodligen ändå leda till att det bara är en tidsfråga innan allt sitter som det ska.
Och det är ovanligt med en föreställning som faktiskt fungerar för både vuxna och barn. Bara det är värt mycket.
Eva Cloarec
