Våren 1976 läste jag en artikel av Gunnar Adler Karlsson i
FN-förbundets tidning Världshorisont. I ett passus stod något om att enbart tillväxten på cirka fyra procent i i-länderna medförde samma förbrukning av resurser som fyra femtedelar av den fattigare delen av världens befolkning hade – totalt.
Det var min verkliga väckarklocka. ”Det måste stå fel. Det kan inte vara sant”.
På sommaren skickade mitt jobb mig på en 14-dagarskurs på Nordens Folkliga Akademi i Kungälv. Gunnar Adler Karlsson höll föredrag, och någon från Fremtiden i Våre Hender i Norge.
Totalt genomsyrad av dessa 14 dagar är jag vid hemkomsten helt omtumlad.
Alltsedan dess är detta min käpphäst och en plåga:
De ökande klyftorna. Varför skall de tre rikaste individerna i världen äga mer än de 26 fattigaste staterna? Varför accepterar ”alla” att löneskillnader skall vara enorma?
Och här är det inte fråga bara om att man tycker att det är nödvändigt för ”annars flyttar duktigt folk utomlands”, man tycker det är självklart och som det skall vara.
Denna övertygelse är djupt rotad hos fattig som rik, hos grön som hos blå.
Lika självklart tycker ändå inte alla det är med de enorma skillnaderna mellan länder. ”Vinglaset” (som nu är ett ”cokctailglas”!) är en bild som används. Den rikaste femtedelen av världens befolkning använder närmare 90 procent av tillgångarna på jorden, den fattigaste femtedelen cirka en procent. 1991 var motsvarande tal 82,7 procent för den rikaste femtedelen och 1,4 procent för den fattigaste. 1960 var det 70,2 procent respektive 2,3 procent. (Möjliga vägar för att vända trenden så att klyftorna minskar allt eftersom tiden går får diskuteras i en annan artikel en annan gång....)
1976 bildades Framtiden i Våra Händer också i Sverige. Ursprunget till rörelsen är Erik Dammanns bok (Norge 1972) med samma namn, som engagerade tusentals.
Koncentrerat är bokens budskap: I-ländernas överkonsumtion leder till en katastrof. Vi kan aktivt, var och en, genom vår livsstil, där vi sänker vår konsumtion, påverka politiken, vi kan ta framtiden i våra händer.
För tjugo år sedan var jag en annan än idag. Har jag utvecklats åt rätt håll? Då fick jag ett starkt dåligt samvete när jag t.ex. reste någonstans eller köpte den där filmkameran. De pengarna skulle gjort bättre nytta någon annanstans och lite mindre miljöförstöring...
I dag är jag avtrubbad.
Säkert kommenterar några det med att man inte orkar engagera sig om man går omkring och plågas av dåligt samvete.
Eller kommentaren att det är större krafter, hela det ekonomiska systemet, med sitt inneboende nödvändiga krav på ständig tillväxt, som måste ändras.
Och det ändras inte av att enskilda individer minskar sin förbrukning.
Jag vet inte jag. Det vore kanske bra att väcka sitt samvete om det går.
Framtiden i Våra Händer är rörelsen för en rättvis fördelning av jordens resurser och en solidarisk livsstil.
Birgitta Tornérhielm
Nyvald ordförande i Framtiden i våra händer och miljöpartist
