Det blev till slut ett avtal vid FN:s klimatkonferens i Bonn. Det innebär att det blivit ett resultat av de förhandlingar som startade i Kyoto. Men avtalet är gjort av kompromisser och långt ifrån vad som behövs för att bromsa den globala uppvärmningen. Många som följt processen är dock glada över att det blev ett avtal överhuvudtaget.

– Det är bättre att ha en början som går att förbättra än att inte ha något alls, nu har man åtminstone visat en politisk vilja och fått en grund för samarbete, säger Eva Hallström från Miljöförbundet Jordens Vänner.
EU ville att de utsläppsminskningar man kommit fram till i Kyoto skulle gälla i det slutliga avtalet, men andra länder var av annan åsikt.

Fyra för sänkta krav
Japan, Australien, Ryssland och Kanada var de som satt sig mest på tvären i förhandlingarna i Bonn. De fick på så sätt igenom sänkta krav på hur mycket de ska minska sina utsläpp av koldioxid.
Japan, Ryssland och Kanada krävde att få tillgodoräkna sig sina kolsänkor. Kolsänkor är växtlighet som absorberar koldioxid och minskar mängden i atmosfären. Kolsänkor är kontroversiella, många hävdar att det är oerhört svårt på gränsen till till omöjligt att vetenskapligt beräkna kolsänkornas effekt.
De tre skogrika nationerna ansåg att de på grund av sina kolsänkor inte behöver minska utsläppen från industri och trafik så mycket som Kyotoprotokollet krävde. De fick igenom en generell möjlighet för nationer att räkna in sina kolsänkor, men dessutom särbehandlades Japan och Kanada och fick igenom större reduktioner. Kanada har till exempel fått en reduktion på 7,4 procent, vilket relativt sett är dubbelt så mycket som andra länder får.
– Det betyder i klartext att de blir snällare behandlade för att de annars skulle få problem med att klara sina åtaganden. Såväl Japan som Kanada har inte förmått att hejda sina utsläpp av koldioxid, som exempelvis EU har, säger Per Rosenqvist, sakkunnig vid den svenska delegationen på mötet.
Eva Hallström tycker att det är positivt att det i avtalet finns rekommendationer att inte räkna in kolsänkor. Som positivt ser hon också att de lobbyister som arbetade för kärnkraft inte fick igenom sin vilja.
– Några ville få in satsningar på kärnkraft som ett sätt att minska en nations utsläppskvoter, men det kom lyckligtvis inte med, säger Eva Hallström.

Oenighet om straff
Hur själva avtalet ska efterlevas har varit en stötesten. Förslaget man utgick ifrån innebar vissa straffsatser för de länder som inte klarar målen, samt inrättande av en slags domstol som ska bedöma målen.
– Framför allt Japan och Ryssland är mycket rädda för detta, säger Per Rosenqvist.
Eva Hallström menar att det fanns de som ville ha straffsatser och de som ville att utsläppsminskningarna ska vara ett frivilligt åtagande, och att man i Bonn inte lyckades lösa detta på något bra sätt.
– Den legala biten måste utvecklas, nu har man gjort en kompromiss och lagt sig mittimellan.

Anna Stugvard

Fakta
På FN:s klimatkonferens i Kyoto 1997 kom man fram till hur mycket varje land skulle minska sina koldioxidutsläpp. Totalt handlade det om 5,2 procent till år 2012 jämfört med 1990 års nivåer.
I Haag förra året misslyckades man med att komma fram till ett mer detaljerat avtal som alla kunde godkänna.
I Kyoto bestämdes att avtalet kan godkännas först när 55 länder, som står för minst 55 procent av i-ländernas utsläpp, skriver under. USA som står för nästan 25 procent av världens utsläpp av koldioxid hoppade i år av avtalet. EU var angelägna att mötet i Bonn skulle leda till ett avtal som kunde godkännas. Därför kom andra i-länder i en bra förhandlingsposition. Japan, Ryssland, Kanada och Australien såg till att minska kraven från Kyoto-protokollet.
Nu finns ett gemensamt avtal, men kraven från Kyoto på enskilda nationer har sänkts även om man håller fast vid samma totala krav på minskning som i Kyoto. Klimatforskare menar att utsläppen måste minska i storleksordningen 60-90 procent.