Trots att vi spenderar 30 miljarder om året på kläder så får vi aldrig reda på vart pengarna tar vägen och oftast inte var de tillverkas. Men nu arbetar klädföretag och ideélla organisationer med att ta fram ett system med information som ska hjälpa oss att välja.
Trots att många av oss lägger tusentals kronor per år på kläder får vi sällan reda på i vilket land kläderna är tillverkade i eller hur arbetarnas villkor eller miljövillkor har sett ut. Efter att lagen om att plaggen skulle märkas med ursprungsland togs bort i början på 90-talet möts vi ofta av lappar där det inte står var plagget kommer i från.
– Problemet är att vi inte vet vad vi köper och att vi med våra köp inte kan påverka utvecklingen när det gäller miljön eller situationen för arbetarna, säger Martin Frid på Sveriges Konsumenter i Samverkan.
Berit Carlsson på Konsumentsverkets avdelning för miljö och kvalité tycker att det behövs bättre klädinformation, men att de inte har satsat på klädinformation beror på att regeringen i direktiv till verket inte gett signaler att man ska prioritera detta.
– Nu har regeringen dock sagt att vi ska informera om de miljömässiga konsekvenserna som till exempel att bomull besprutas hårt, men inget om att vi ska informera om den sociala biten vid klädtillverkning, säger hon.
Kampanj ställer krav
De som däremot ligger långt fram när det gäller att skapa ett system som ska ge bättre information om kläder är Kampanjen Rena Kläder, där bl a Röda korsets ungdomsförbund, Fair Trade Center och fackförbund ingår. Kampanjen har tagit intiativ till ett projekt med en oberoende kontroll av uppförandekoder och där ingår Lindex, H&M, Indiska och Kapp-Ahl. Koderna består av olika krav som gruppen har kommit överens om och som klädföretagen sedan ska inlemma i klädproduktionen.
– Det är bland annat krav på bra arbetsmiljö, förbud mot barnarbete, bra betalt och att arbetstiden sätts till 48 timmar. I Asien jobbar man uppemot 90 timmar i veckan, säger Kristina Bjurling, som är koordinator för kampanjen.
Kampanjen har börjat tillämpa uppförandekoderna i sex fabriker i Indien, Kina och Bangladesh. I detta skedet kontrollerar så kallade sociala revisorer att företagen följer koderna. De som missköter sig får rätta till detta.
– I dag följs i stort sett inte kraven, men det blir bättre hela tiden, säger Kristina Bjurling.
Målet är att i april nästa år ha klart ett oberoende kontrollorgan som ska kontrollera så att uppförandekoderna efterlevs.
– Efter det kan vi ge konsumenter information om vilka företag som har infört koderna och låter sig kontrolleras av en oberoende kontrollorganisation, säger Kristina Bjurling.
Lagen togs bort
Både Anders Thambert, VD och delägare i Indiska och Ingrid Schullström som är kvalitets och miljöchef på H&M, säger att anledningen till att de inte urspungsmärker sina kläder är att lagen om märkning togs bort.
Anders Thambert säger att flera fabriker de använder redan klarar kraven, men att det nog kommer att dröja 4-5 år innan alla underleverantörer klarar dem.
Både Indiska och H&M har motsatt sig att skriva in i koderna att arbetarna ska få en ”levnadslön”, det vill säga en lön som det går att leva på. I stället har man med argumentet att ordet ”levnadslön” är så diffust, valt att gå efter landets miniminivå när det gäller löner.
Skälig lön
– I vissa regioner i ett land räcker minimilönen att leva på, men inte i andra. Vi har en ambition att betala så att arbetarna får en skälig lön, men jag får erkänna att jag inte har vetat hur mycket arbetarnas löner har räckt till, i förhållande till kostnaden där de bor. Vi undersöker hur pengarna vi betalar delas upp, men det tar lite tid, säger Anders Thambert.
Ingrid Schullström på H&M säger att de kommer att ta ställning till att införa ”levnadslön” när det kommer ett konkretare förslag. Tills dess kontrollerar man så att arbetarna får lön enligt miniminivåer.
Skulle inte H&M kunna gå före och höja lönen för arbetarna?
– Vi har begränsat oss till att följa miniminivåer, men vi vill bli bättre, säger Ingrid Schullström.
Kenneth Samuelsson
