• EU är världens största importör av jordbruksprodukter och har svår brist på proteingrödor trots att nära 70 procent av jordbruksmarken används för fodergrödor och vallodling.
• Djurfabrikerna koncentreras mot Rotterdam och andra importhamnar för soja.
• Att bli av med köttöverskottet kostar EU 40 miljarder kronor om året i subventioner. Det exporteras till så låga priser att u-landsbönders ekonomi knäcks.
Hur har det kunnat bli så här?
Grunden för EU:s jordbrukspolitik, CAP (Common Agri-culture Policy) lades 1962. Då infördes en importavgift på skillnaden mellan vad spannmål, mjölk, nötkött och socker kostade att producera i Europa och vad världsmarknadspriset var. En importavgift för djurfoder som införts måste emellertid tas bort efter påtryckningar av fodermedelshandeln i Europa och USA. Riktlinjerna i CAP förlängdes 1999. Stödet för inhemsk odling av oljeväxter och proteingrödor minskade men ökade för spannmål och bibehölls för majs.
Skev djurutfodring
Jordbrukspolitiken ledde till ökad import av djurfoder, och på jord som annars skulle haft hemmaodlat djurfoder såddes i stället spannmål, vilket Europa inte har bäst förutsättningar för, utan den måste subventioneras. Det låga priset på importerat foder ledde till en mer industrialiserad djuruppfödning lik den i USA byggd på majs och soja.
Sojabönor går inte så bra att odla i Europa eftersom den är en kortdagsväxt och vi har långa dagar på sommaren. I stället för att importera soja borde vi odla baljväxter som proteinfoder.
EU försökte flera gånger återinföra införselavgift på oljeväxter men måste backa. Efter att USA stoppat sojabönsexporten tillfälligt efter en dålig skörd beslutade EG (som EU hette då) om en plan för att stödja oljeväxtodlingen. Men USA ansåg att stödet stred mot GATT-avtalet och fick rätt 1990. GATT var föregångare till WTO (Världshandelsorganisationen). EG gav upp sina försök till stöd och dess spannmålsöverskott växte med ökat behov av subventionerad export.
Billiga men dåliga råvaror
För att få igenom ett nytt GATT-avtal 1992 gjordes en överenskommelse mellan EG och USA i Blairhouse. I en tioårig fredsklausul fick EG behålla sitt jordbruksstöd men fick odla högst en miljon hektar för att få matolja och högst fem miljoner hektar för foderoljeväxter.
Den industriella djurhållningen och jakten på billigast möjliga råvaror, som kadavermjöl, har gett skandaler som galna ko-sjukan, dioxin i foder, mul- och klövsjuka och epidemisk svinpest, vilket inneburit enorma kostnader för samhället. Eftersom mycket av det importerade djurfodret är genetiskt modifierat troddes steget för konsumenterna att acceptera GMO även i mat för direkt konsumtion bli kort. Skandalerna stärkte emellertid motståndet.
Sårbara bönder
De stora djuruppfödningsfabrikerna arbetar på kontrakt med livsmedelsindustrin. Det gör bönderna sårbara och ger dem sämre villkor än lantarbetarna. Den dåliga kvalitén gör att de sällan äter vad de producerar. Berget av gödsel som inte återförs till jorden ger föroreningar och problem med vattenkvalitet, lukt och hälsa.
Uppfödningen bygger på import av mängder av proteinfoder, ett kosthåll som djuren inte är byggda för utan blir sjuka av. Eftersom betesdrift missgynnas förbuskas och avfolkas områden av Europa som har naturliga förutsättningar för djurhållning.
Det reformsförslag som lagts i år för CAP visar ingen ändrad politik.
Dumpningen av jordbruksvaror fortsätter fast direktstöd beräknat efter tidigare produktion ersätter exportsubventionerna. Ansträngningarna i WTO för frihandel kommer att leda till krav på ökad andel import av animaliska livsmedel. Djurfabrikerna tros i stället hamna i u-länderna, där lönerna är låga, men kontrollerat av livsmedelsindustrin i Nord.
Det har redan skett för kyckling. U-landsbönderna kommer inte att kunna konkurrera med denna industrialiserade produktion.
Livsmedelssuveränitet
Den europeiska småbrukarorganisationen CPE, Coordination Paysanne Europeenne (där Nordbruk är svensk medlem), som gjort sammanställningen som den här artikeln bygger på, vill i stället ha ”food sovereignity”, livsmedelssuveränitet; att varje land har egen livsmedelsproduktion efter sina förutsättningar, med kompletterande import. Detta i likhet med den globala bonderörelsen Via Campesina, som man är en del av.
Inom EU innebär det att vi inte ska producera stora kvantiteter av spannmål och animaliska produkter för export. Vi ska inte ha djurfabriker, och djurhållningen skall bygga på den lokala jordbruksmark man har, vi ska återgå till bete, vall och odling av gräs- och baljväxter. I internationella handelsregler ska dumpning förbjudas, inklusive den nya USA/EU-varianten med sänkta inlösenspriser kompenserat av ökat direktstöd till bönderna. Allt foder skall märkas och ska bara få innehålla godkända ingredienser. All odling och import av GMO-livsmedel förbjuds.
Hans Sternlycke
