Forskningsstöd till nyliberal jordbrukspolitik |
Staten stöder Livsmedelsekonomiska institutet med nio miljoner om året. Verksamheten kallas forskning, men det är mest fråga om en nyliberal kampanjorganisation för att slopa alla handelsregleringar för jordbruket. Den senaste rapporten därifrån (Samhällsekonomisk analys av ekologisk livsmedelsproduktion) försöker bevisa att de samhällsekonomiska kostnaderna är större med ekologisk livsmedelsproduktion än med konventionell och att stödet till ekobönder är större än miljövinsten. Dessutom behövs inte det stödet eftersom ekobönderna redan är överkompenserade av marknaden. För att komma till det resultatet har man valt ut några få faktorer och bortsett från andra. Rapporten kan inte komma ifrån att det blir större biologisk mångfald med ekologisk odling, men den försöker prata ner det och vill inte sätta något siffervärde på detta, eftersom det skulle bli för osäkert, men säger att miljökostnaden skulle behöva vara ett tusen kronor kronor hektaret utöver de andra faktorer man räknat med för att uppväga de 460 miljoner kronorna för stöd till ekologiskt jordbruk. Kväveutlakningen skulle vara större per kilo skörd med ekologiskt jordbruk än med konventionellt eftersom det behövs större arealer med ekologiskt jordbruk för att få samma animaliska och vegetabiliska livsmedelsproduktion. Detta sista skulle också orsaka större samhällskostnader totalt för ekologiskt jordbruk. Fosforanvändningen beaktas inte eftersom den inte sägs öka övergödningen av havet. Det är omtvistat. Med snabb kväveomsättning och stor kvävefixering från luften till havet kanske det i stället är fosforn som är avgörande för övergödningen. För sötvatten är fosforn det erkänt övergödande ämnet. För kemiska bekämpningsmedel erkänner rapporten dock en miljökostnad för konventionellt jordbruk med fyra tiondedels öre öre per kilo spannmål. För kadmium som följer med handelsgödseln erkänns en miljökostnad på ett tionddels öre per kilo spannmål som täcks av staten, och en halvöring som täcks av marknaden. Då bör det påpekas att jordarna redan innehåller så mycket kadmium, som vidarebefordras med skörden, att vi befinner oss på gränsen att få allvarliga njurskador. Rapporten räknar inte med hälsokostnader. De ses inte som miljökostnader. Den räknar inte heller in kostnader för jordförstörelse eftersom det borde ligga i varje brukares intresse att hålla marken bördig. Icke desto mindre försvinner matjorden på hundra år med konventionellt jordbruk, även i vårt kalla klimat. Inte heller beaktas jordbrukets bidrag till försurningen eftersom det är så litet i förhållande till massindustrins och trafikens. Däremot tas jordbrukets klimatpåverkan med eftersom det är så diskuterat. Men rapporten tycker ändå att jordbrukets andel, 12 procent, är så liten att den inte bort tas med. Referatet av den här rapporten visar vilken klass och vilken opartiskhet Livsmedelekonomiska institutets forskning har. Tidigare rapporter är lika förbluffande. Det är frågan om sådant skall betalas av skattemedel. Trots att socialdemokratiska partiet internt hade beslutat sig för att gå med i EU avreglerades det svenska jordbruket kort innan vi gick med i EU. Efter inträdet återreglerades jordbruket igen, med goda vinster i stödpengar bägge gångerna för de bönder som hann med i svängarna. Men de flesta blev blåsta och utslagna av avregle-ringsbluffen. Väl inne i EU fick inte Sverige någon förståelse för den totala frihandelns välsignelser. Därför inrättades Livsmed-elsekonomiska institutet, för att skaffa oss argument mot EU:s jordbrukspolitik. Formellt är det en forskningsinstitut, men i verkligheten är det ett kampanjorgan. Skall verkligen samhället ägna sig åt att understödja propaganda för det hämningslösa nyliberala marknadssamhället? Hans Sternlycke |