Den svenska hiphopscenen har på senare år exploderat. Från att ha varit en smal undergroundrörelse av breakdansare, graffitikonstnärer, dj:s och rappare då den första svenska hiphop-skivan släpptes 1979 och in på 80-talet började hiphopen på 90-talet med namn som Latin Kings och Petter bli snudd på lika folkkära som Snoddas då det begav sig.
I boken ”Mikrofonkåt” skriver musikskribenten Fredrik Strage om den svenska hiphopen, dels dess historia men framförallt om det som händer nu. Det är en mycket läsvärd bok både för den som är intresserad och den som är ointresserad av hiphop eftersom den ger en intressant inblick i en kultur som växer sig allt starkare i samhället och ofta inte belyses speciellt djupt i media. Och bokens form med olika reportage om personer och hiphop-fenomen är rolig, spännande och levande. I stället för att ta böcker och intervjuer till hjälp för att skapa boken har författaren under nästan ett helt år följt med svenska hiphopare som Petter, Latin Kings, Feven, Ken, Big Fred, Mobbade Barn Med Automatvapen och Leila K på turnéer, hemma hos och fester och med hjälp av sin bandspelare fångat upp vad de säger till varandra snarare än vad de säger till honom.
Det är bara att tacka och ta emot för att han har använt sig av detta arbetssätt eftersom det ger oss hiphoparnas egna ord och deras ofriserade verklighet. Mycket av det som sägs är vardagssnack som aldrig hade blivit sagda i intervjuer. Till höjdpunkterna i boken hör när Dogge i Latin Kings tar med författaren på en biltur för att visa upp sina hemkvarter i norra Botkyrka eller besöket hemma hos Leila K där Fredrik Strage spelar upp olika svenska hiphoplåtar som han vill att Leila K ska kommentera. Men Leila K springer hela tiden in på toaletten och byter kläder och peruk och yttrar i boken saker som ”I USA skjuter skivbolagen rapparna för att rensa upp bland dem, förklarar hon. Det borde de göra i Sverige också så att vi slapp alla sugiga rappare. Det finns alldeles för många irriterande kryp som bara tar space på scenen. Tänk vad skönt att bara kunna säga ”sorry, Ken, vi måste tyvärr avliva dig, pang”. Jag vet att jag låter som en hemsk människa när jag säger sådana här saker men jag kan inte hjälpa det. I´m down with the truth! Då får man många fiender. Publiken är det enda som räknas. Man säljer sin själ till publiken för att kunna köpa Ralph Lauren. Sedan har man star quality ett tag. Sedan är man plötsligt 30 och har bara överskottsfett”.
Men förutom att boken innehåller djuplodande porträtt på många hiphopfolk avhandlar han även begrepp som ”Jiggy” det vill säga hiphoparnas fascination för lyxprylar eller ”Wiggers” det vill säga vita som pratar, klär sig och lever som om de vore svarta afroamerikaner. När det gäller Wiggers är det ironiskt att Tomas Rusiaks låt ”hiphopper” som driver med svenska Wiggers när han i låten med ironi berättar hur man ska vara för att vara en ”riktig” hiphopare, blivit en stor hit, bland de han ironiserar över. Men efter att ha läst boken förstår jag också hur stora skillnader det är mellan svenska hiphopare. Medan drömmen för vissa hiphopare bara är ett skivkontrakt och ”fett” med pengar, ser andra ner på hiphopare som är kommersiella. Bokens kvalité är också att han komplicerar bilden av hiphoppare genom att visa på alla dessa grupperingar som ryms inom ordet hiphop. Medan vissa hiphoppare ligger nära punken och proggen i sina ideal är andra helt opolitiska och mer fascinerade av vapen. Vissa harvar sig fram på socialbidrag och små spelningar medan andra säljer tusentals skivor.
Alla har de dock det gemensamt att de är mikrofonkåta.
Kenneth Samuelsson
