Carina Carlström avslöjar svenska klädföretag i Asien
På Hennes&Mauritz, Lindex, KappAhl med flera kan vi köpa modekläder. Hur går det till i de fabriker i Asien där kläderna sys? Carina Carlström har rest i området, besökt fabrikerna och talat med arbetarna som ofta lever under mycket svåra förhållanden.
I vinter kommer en bok på Federativs förlag med arbetsnamnet ”Världen i din ficka – om den globaliserade klädtillverkningen”. Där delar Carina med sig av sina erfarenheter och informerar om hur den globaliserade industriproduktionen fungerar. Miljömagasinet har fått ett smakprov på Carinas rapportering.
Mutor för nyanställda
– Rothana talar lågmält när vi träffas. Hon arbetar som avsynare vid Hung Wah-fabriken, som bland annat exporterar kläder till H&M.
– Jag står vid ett bord och synar kläder hela dagen, säger Rothana. Först i fyra timmar fram till lunch, sedan i nio timmar tills vi slutar klockan 21.00. Mina ben svullnar och gör så ont. Ibland kan jag inte ens gå. Det enda jag kan göra är att sitta och gråta, säger hon förtvivlat.
Skulle hon sätta sig någonstans i fabriken under arbetsdagen riskerar hon tillsägelse från cheferna och sedan avsked.
– De avskedar massor av folk, säger hon. Den kinesiska tolken får 300-500 kr i mutor för varje nyanställd, så han försöker hela tiden ställa till med problem så han kan avskeda. Vi jobbar övertid till 21.00 sex dagar i veckan. Den sjunde dagen, söndag, jobbar vi övertid till 16.00.
Riskerar hälsan
Ändå vill flickorna behålla sina jobb, som de ofta betalat en månadslön för att få. En del har tagit lån med höga räntor för att kunna betala mutan som krävs för att få jobbet, andra har sålt sina tillgångar, t ex familjens ko. Familjen och flickan hoppas att hon ska kunna tjäna in lånet och dessutom bidra med pengar till en bit jord så att familjens försörjning tryggas. Men oftast räcker knappt lönen till flickans uppehälle. Det är svårt att skicka hem pengar, trots den dagliga övertiden. Istället riskerar de sin hälsa.
– Det händer ofta att någon blir så utmattad att hon faller medvetslös till golvet, säger Rothana. Först då får hon gå hem. Men man måste vara tillbaka nästa dag.
Rothana är sjuk 2-3 gånger i månaden med huvudvärk, feber och yrsel. Men är hon hemma utan läkarintyg, skärs lönen ner med cirka 70 kr för en enda dag, trots att hon utan övertid skulle tjänat cirka 15 kr den dagen. Hon förlorar nästan 5 dagars lön på att vara borta en dag. Det är olagligt, men det bryr sig fabriksledningen inte om. Det är svårt att skaffa läkarintyg. Arbetarna har i regel varken råd till sjuk-vårdsavgiften eller transporten till läkaren inne i Phnom Penh. Och när skulle de ha tid att besöka en läkare?
Hung Wah-fabriken, som har över 1 100 arbetare, har en liten klinik där enkel sjukvårdsutrustning, medicin och sjukvårdspersonal ska finnas. Men Rothana säger att hon inte får gå hem när hon är sjuk, även om hon går till kliniken. Medicinen som arbetarna behöver får de köpa själva, trots att fabriken ska betala enligt lag.
Lönen är cirka 450 kr i månaden utan övertid. Med övertid blir lönen 500 till 700 kr i månaden. Enligt kambodjansk lag måste man få ledigt minst en dag i veckan. Övertid ska inte vara påtvingad, och den ordinarie arbetstiden ska inte överstiga 48 timmar i veckan. Men klädarbetarna tvingas i regel till 85 timmars arbetsvecka.
– Om vi vägrar övertid får vi en varning, säger Rothana. Efter tre varningar blir det sparken. Cheferna skäller på mig, till och med när jag går på toaletten. De säger att jag går dit för ofta, även om jag bara går en gång.
Det är rätt vanligt med bränder i klädfabriker som ju innehåller lättantändligt material i tyger och symaskiner som ofta är gamla och slitna.
– Nödutgångarna är låsta i fabriken, säger Rothana.
H&M:s uppgifter
När jag kontaktade H&M om förhållandena på Hung Wah fick jag följande svar som grundar sig på företagets inspektioner av fabriken (aug 2001) och på intervjuer med arbetare:
”Några av arbetarna säger att Hung Wah är en bra fabrik, och att de tycker att det är mycket lätt att få ta ledigt om de behöver. De kan ta sjukledigt om de inte mår bra och får 100 procent i sjuklön mot läkarintyg den första månaden. Fabriken betalar 50 procent av lönen den andra och tredje månaden och inget alls den fjärde månaden.”
Anmärkningar från H&M gäller brister i lönelistor och dokumentation om de anställda, inget brandlarm på kontoret och lagret, låst nödutgång i ett rum, misstanke om otillåtna kemikalier i fläckborttagningsmedel. Dessa brister ska vara åtgärdade inom två månader.
Dessutom har H&M begärt information om eventuella strejker i fabriken och orsaken till dessa. Man har även begärt information om när de nya toaletterna blir klara. H&M har inte fått någon indikation på olagliga avskedanden eller ofrivillig övertid.
Brist på fackföreningar
På Rothanas fabrik Hung Wah finns det inga etablerade fackföreningar. Uppskattningsvis mellan fem och tio procent av de kambodjanska klädarbetarna är med i en fackförening, men ingen vet den verkliga siffran. Det beror delvis på missvisande information från fabrikens chefer som varnar dem för att gå med. Dessutom är det ofta dåliga fackföreningar som inte hjälper arbetarna.
Ägarna till fabrikerna är i regel mycket negativa till fackföreningar som de förknippar med strejker och krav på bättre lön och arbetsförhållanden. Därför motarbetar de dem. Det händer att fackföreningsledare mördas eller sätts i fängelse. Det händer till och med att fabriker stängs eller att produktionen flyttas på grund av att en fackförening uppstått på en fabrik, sådant kallas på engelska ”union busting”.
Trots detta gör fackföreningar många bra insatser. Enligt arbetarna var det tack vare en fackordförande, Chea Vichea, som ledningen på Lindex slutat avskeda arbetare för minsta orsak.
Hög värme
Vid en annan fabrik, June Textile, har fackliga val hållits och nitton kandidater har utsetts att företräda arbetarna. Jag besökte June i juli 2000 och guidades runt på de nybyggda avdelningarna. Enligt fabrikens vice verkställande direktör Albert Kok köper bland annat H&M kläder därifrån:
– H&M har lagt en liten order och varit här och inspekterat, säger Kok. Nu förväntar vi oss en större order.
H&M hävdar att företaget aldrig köpt från June Textile.
Fabriken är luftig och modern. På syavdelningen får de cirka 900 sömmerskorna arbeta i en luftkonditionerad sal, något jag aldrig tidigare sett i en asiatisk syfabrik. Men på nästa våningsplan står arbetarna upp och ångstryker alla kläder innan de packas i kartonger. Ångan från strykjärnen stiger upp i ansiktet på strykerskorna och ökar temperaturen ytterligare. Naturligt ligger temperaturen på 30-35 grader. De 3 700 arbetarna jobbar i två skift och har 60-72 timmars arbetsvecka med övertid. Enligt Kok försöker fabriksledningen undvika arbete på söndagar.
– Det händer bara vid högsäsong, säger han. Kok hävdar också att sömmerskorna får sin lagstadgade betalda ledighet som är 18 dagar om året och även 90 dagars mammaledighet med halva lönen. Han säger också att de får vara sjuka 30 dagar om året utan att få lönen indragen. När jag frågar arbetare vid en rundvandring i deras bostadskvarter säger de att denna uppgift inte stämmer. Om de är sjuka förlorar de lönen från första dagen.
Lönen stort problem
Eftersom June Textiles tillverkar för Nike och det amerikanska företaget GAP, och båda har regler för abetsförhållandena i de fabriker de köper ifrån, så finns det en relativt hög teknisk standard, t ex nödutgångar och första-hjälpen-lådor. Det stora problemet är lönen. Vid mitt besök sommaren 2000 låg den på 40 dollar i månaden, ca 400 kronor.
– Det räcker inte till det nödvändigaste, berättar en arbetare som jag talade med vid rundvandringen i bostadsbarackerna som ligger bredvid fabriken.
Varje bostadsrum är cirka 5 kvadratmeter stort och kostar 20 dollar i månaden. Rummen rymmer en bred träbrits, det är allt. På cementgolvet står en gasplatta där flickorna lagar sin mat. För att ha råd med hyran delar oftast fyra arbetare på ett rum. Alla sover i samma säng. Kläderna får inte plats i rummen. De hänger på stänger utanför.
Storstrejk utbryter
Veckan efter mitt besök på June Textile bryter en storstrejk ut bland klädarbetarna i Kambodja. Den leds av en fackförening och startar i några få fabriker, men den växer från dag till dag. Kravet är en löneförhöjning till 70 dollar och 44 timmars arbetsvecka istället för 48. Efter några dagar ansluter sig även en stor del av arbetarna på June Textile. Andra vågar inte strejka av rädsla för att mista sina arbeten. När strejken växer och tusentals arbetare går med, får även de förut rädda mod och vill ansluta sig. De lämnar sina platser och går mot utgången. Fabriken omgärdas av höga staket och massiva metallportar. Många strejkande har samlats utanför portarna. När arbetarna från June kommer ut för att ansluta sig stänger vakterna portarna. Folkmassan blir allt större och allt mer uppretad och börjar skaka och dra i portarna. Men vakterna vägrar öppna. Då börjar några kasta sten mot fabriken och ett par fönsterrutor krossas. Vakterna svarar med att skjuta skarpt över huvudet på folkmassan. Fyra arbetare träffas och förs till sjukhus med skottskador. Alla räddas.
En tid efter strejken slöts ett avtal mellan arbetsgivare, de fem fackföreningsfederationerna och regeringsrepresentanter om en löneförhöjning på 5 dollar. Inte mycket med tanke på att lönen inte höjts på minst 3 år – en tid då priserna på det nödvändigaste som mat och transporter stigit kraftigt. Arbetstiden sänktes inte.
Ett annat exempel är fabriken Eternity. Jag besökte strejkande arbetare där i juni 2000. Anledningen till strejken var att arbetsförhållandena var dåliga och lönen låg – det var inte ovanligt att arbetarna tvingades arbeta hela natten.
– Ibland jobbar vi från sju på morgonen till sju morgonen därpå, säger en ung flicka som jag träffar utanför de stängda fabriksportarna. Vägrar vi, så blir det varningsbrev och sen sparken, säger hon uppgivet.
– Som straff för att vi försökte bilda fackförening fick vi en ny chef som drastiskt sänkte våra löner, berättar en strejkande arbeterska. Vissa fick bara några kronor i lön. Många grät när de öppnade lönekuverten.
Efter detta gick arbetarna ut i spontan strejk. Fabriken stängdes, men efter ett tag fick ledningen tag på andra arbetare som var villiga att ersätta de ordinarie, alltså strejkbrytare. Det gjorde att fabriken kunde hållas igång på sparlåga.
När jag besöker de strejkande utanför fabriken öppnas plötsligt portarna och en lastbil lastad med kläder åker ut.
Buu, ropar arbetarna och visar tydligt hur illa de tycker om svartfötterna, som strejkbrytarna kallas.
– Vakterna kör på oss med sina motorcyklar, berättar några av arbetarna.
H&M förnekar
Jag frågar de strejkande till vilka länder kläderna exporteras. De räknar upp några länder, men känner sig osäkra på hur många de är. För att underlätta frågar jag istället vilka märken kläderna har.
– Vänta ett tag, säger en kille och går mot fabriksingången.
Han blir insläppt och kommer ut efter en halvtimme. I handen håller han flera märken som sätts fast på de kläder fabriken syr. Jag tar upp ett svart märke och synar det. Där står texten: Chiboogi – children of H&M
Vid mitt besök tio månader efter strejken berättar fackordförande Norm Nhim att fackföreningen nu är stark på Eternity, och att förhållandena förbättrats. Hon visar stolt upp bilder på den lokala fackföreningsstyrelsen.
När jag kommer hem och uppgifterna om vad som hänt på Eternity publiceras i media förnekar H&M att de någonsin köpt kläder därifrån. Detta trots att jag personligen fått det svarta klädmärke som det står H&M på av en arbetare på Eternity.
Varför förnekar H&M att de köper från de fabriker jag besökt? Den som vill veta vad H&M säger bör kontakta dem. Själv är jag övertygad om att det beror på att de inte vill bli förknippade med så dåliga arbetsförhållanden och löner som jag har beskrivit här.
Text och foto
Carina Carlström
