Ett aktivt och livsbejakande liv som synskadad

Det är inte lätt att mitt i livet råka ut för ett handikapp och vara tvungen att vänja sig vid ett helt nytt liv och ett samhälle ur de svagas synvinkel. Att från att ha varit en stark, framgångsrik person förvandlas till en människa som folk pratar om i tredje person. Hans Jörgensen blev blind i trettioårsåldern.
– Att bli blind kändes som att få en snyting. Jag såg mig själv sitta i en fåtölj med talböcker resten av mitt liv. Att jag klarat mig genom det psykiska är inte minst på grund av min familj.

Tystlåten, kanske lite tillbakadragen och väldigt lugn. Det var min bild av den blinde mannen, tji fick jag. Hans är en man i sina bästa år – det har han förresten alltid varit. Han är en person med många åsikter som han gärna låter höras. Han pratar med gestikulerande rörelser, skrattar, skämtar och underhåller. När Hans kommer in i ett rum tar han stor plats, festens mittpunkt. Efter bara några minuter glömmer man bort att man pratar med en blind man. Det enda som alltid skvallrar om hans handikapp är den tysta svarta hunden, Pan, som ligger ihoprullad bredvid hans fötter.
1976 var Hans Jörgensen 35 år gammal, han och hans fru Inga hade precis fått en liten son som var knappt två år och döpt till Christian efter sin far. Karriären gick bra och Hans hade precis blivit delägare i en firma. Då hände det. Han drabbades av en diabetesrelaterad ögonsjukdom som gjorde honom blind på nio månader.
– Det kändes för jävligt. Och tanken på att aldrig få se Christian växa upp, det var grymt, säger Hans.

Vid Hans sida finns den alltid lika trofasta hustrun Inga som ger honom assistenthjälp och som har hjälpt honom genom de svåraste tiderna.
– Inga har offrat sig och alltid ställt upp utan sura miner, säger Hans.
– Det har gått bra, men det var jobbigt i början, säger Inga. Nu har man vant sig. I början var det så mycket nytt, Hasse var sjuk och Christian var liten, det blev ett helt nytt sätt att leva som är svårt att föreställa sig, men det har gått bra. Vi gjorde så gott vi kunde. Man får alltid tänka på att de finns de som har det värre.
Hans går nästan obehindrat i lägenheten, han slår sig ner i sin favoritfåtölj med det ena benet över det andra. Han är för dagen klädd i blå kostymbyxor och en rutig skjorta. Framför hans fötter ligger Pan, fullt upptagen med sin julklappsboll som har blivit det bästa han vet – bortsett från mat.

Det är inte alla hundar som klarar av att bli ledarhundar. Enbart åtta av hundra labradorer har de egenskaper som krävs. Hundarna plockas ut redan som valpar, tecknen för en bra ledarhund är att de har ett väldigt lugnt kynne och finner sig i ganska mycket – raka motsatsen till de valpar som passar som narkotikahundar.
– Min förra hund, Örjan, blev attackerad av en St Bernhardshund. Jag ställde mig grensle över honom och han stod bara och ryckte lite, men gjorde inga utfall. Hur Pan skulle reagera vet jag däremot inte, förmodligen vifta på svansen. Han tycker att allt är jättelajbans.
Om Hans och Pan möter nån de känner så blir Pan ivrig, men han får inte gå fram.
– Man märker att svansen börjar gå och han blir bra sugen. Oftast går det bra. Jag brukar ta bort selen och då får han hälsa. Vi mötte ett gäng gräshoppor, en dagisklass alltså, då släppte jag loss honom och lät honom bli hund ett tag. Han älskar barn, då var lyckan fullständig.
Pan ligger ivrigt på golvet och vaktar sin boll. Så fort man tittar på honom börjar svansen gå, tittar man riktigt länge så lägger han sig på rygg och sprattlar med alla ben. ”Jag vill buuusa!!” Att leka apport med Pan kan vara förödande, en ledarhunds jaktinstinkt måste arbetas bort. Det är ingen höjdare för Hans om Pan sätter språng efter en katt när de är ute och promenerar. Det är endast i en enda situation som Pan ska apportera, och det är om Hans tappar sina saker eller sin käpp.

– Om jag tappar nåt så ska han lyfta upp det till mig. Det fungerar oftast, men ibland inte om det står många människor runtomkring. Då blir han splittrad, ”den kan du plocka upp själv gubbe…”
Pans uppgifter i övrigt är att se till att Hans kommer till sitt mål på ett säkert sätt genom att hålla dem vid vägkanten och markera för hinder. Om Pan kan vika för hindret så gör han det, annars markerar han hindret genom att stanna. Hans uppgift är att med käppen kontrollera var hindret är och hur de ska ta sig förbi.
– Pan drar hårt, nästan för hårt, men vi kommer fort fram. Ibland kan han vika för hinder lite för fort och går det någon på trottaren med gummiskor som jag inte hör så kan det bli en riktig hockeytackling när Pan ska förbi. En gång knuffade jag in en tant i en buske.
Om selen faller ner på Pans rygg så vet han att husse har stannat eller ramlat. Då ska han stanna.
– Ibland kommer han fram och tittar ”vad håller du på med, vad ligger du där och sprattlar för?”

Om någon attackerar Hans vet han inte hur Pan skulle reagera.
– En väninna till mig hade en hund som var världens snällaste hund. Man kunde ha lyft den i öronen, allt var kul. En dag blev hon hotad av ett gäng och hunden som rastades just då kom springande och högg killen i armen. Jag tror att det beror på att labradorer ser matte och husse som sitt matställe. Hundens spontanta reaktion var väl ”ni jävlar ska inte ta mitt korvstånd!”. Jag kan inte garantera att inget händer om jag blir attackerad, men jag kommer inte att stoppa det.
Hans uppgift är att tyda hundens signaler i handleden som håller selen och framför allt att lita på Pan.
– Om han stannar finns normalt sett alltid en orsak till att han stannar. Jag litade inte på min förra hund vid ett tillfälle och det slutade med att jag klev rakt ner i en stor vattenpöl. Att lita på hunden är A och O. Den dag jag inte gör det så kan jag inte ha ledarhund mer. Om jag trotsar Pans signaler och inte låter honom bestämma så blir han osäker. Till slut börjar han strunta i det och gå lite hej svejs.
De vanligaste rutterna tränas in med hjälp av personal från hundskolan. På kommando ”gå till jobbet” ska Pan kunna leda Hans till arbetet utan besvär. Det är alltid Hans som måste hålla koll på var de befinner sig.

– Pans uppgift är att fungera här hemma till vardags. Hundkonsulenter anpassar en hund till en individ. En barsk ägare ska till exempel inte ha en vek hund. Vissa hundar fungerar bättre på landet och andra i stan. Vissa passar helt enkelt inte ihop i personkemi.
Labradorer tränas till stor del med mat. Allt utom rabarber är Pans favoriträtt. På promenader brukar det då och då även slinka ner en liten tobaksfimp. När det är rymningsdags så bär det av raka vägen till Pressbyrån.
– Han vet att folk slänger mat åt fåglarna där, det är hans eget lilla matställe.
När vi sätter oss för att fika får begreppet hundögon en helt ny betydelse för mig. Pans stora svarta otroligt ledsna ögon sticker upp bredvid Hans arm. Han tittar bedjande på oss och är sååå hungrig. Hans ger honom en liten bit.
– Här har du, gå och lägg dig nu.

De flesta människor och chaufförer är väldigt hänsynstagande när Hans markerar att han är synskadad. Företrädesrätten på gångbanorna förbättrade saken ytterligare. Människor verkar däremot ha en inbyggd rädsla över att närma sig handikappade människor. De är reserverade och vågar inte riktigt komma fram och prata och gärna blir det så att de pratar över Hans huvud i stället. Människor tycks tro att förlorar man synen så förlorar man på samma gång en del av förståndet.
– Om jag och Inga står i affären så kan expediten lyfta fram en tröja och säga till Inga ”tror du att han skulle tycka om en grön tröja?”. ”Fråga honom själv, han står bredvid dig” brukar Inga svara lugnt. Det är tanklöst av människor, jag kan fortfarande prata och höra.
Är det däremot så att Hans står ensam och väntar på någon så finns det ingen ände på välvilliga och hjälpsamma människor som kommer fram och frågar om allt är som det ska, om de kan hjälpa till, om de ska ringa efter en taxi…

– Tyck inte att vi är ovänliga om vi avböjer hjälp. I bland behövs det inte, man kanske bara står och väntar. Jag förstår ju att de bara vill väl, men ibland kan det bli lite tröttsamt. En gång stod jag och väntade på en kille från hundskolan och då kom en kvinna och praktiskt taget släpade mig över gatan ”Ja du ska över vägen förstår jag”. ”Tack så mycket, men det ska jag inte” sa jag och gick tillbaka.
Däremot är det en massa människor som gärna vill klappa Pan, men det får man inte. När Pan arbetar så måste han få vara ifred.
– Jag har en skylt på selen där det står ”Ledarhund, var vänlig stör mig ej”. Ofta hjälper inte skylten, folk ser inte. Faktiskt är det så att barn ofta tillrättavisar sina föräldrar. Lille Junior säger till mamma ”men mamma vet du inte att man inte får klappa ledarhundar”, skrattar Hans.

Att människor är lite reserverade för handikappade tycker Hans är synd. Tala gärna med mig, men låt hunden vara är ett bra motto.
– Alla vi väl lite till mans rädda för att göra bort oss. Normalt sett är vi inte farliga, men du ska aldrig vara säker, säger Hans med ett leende.
Att hitta jobb är inte lätt för en handikappad person. Efter att Hans blev blind köpte han upp firman han var delägare i, Hanssons El i Upplands Väsby, och skötte den tillsammans med Inga fram till pensionen i fjol. Med synen försvann inte fingerfärdigheten och Hans kan utan problem reparera en lampa som gått i skärvor. Arbetsgivare får lönebidrag för att anställa handikappade, men det hjälper inte. Fortfarande är det så att en hög procent handikappade går arbetslösa. Är det dock så att man får en arbetsgivare intresserad så hjälper myndigheterna till med många olika tekniska hjälpmedel.
– Arbetsgivare är väldigt måna att påpeka vad man inte kan. ”Du kan inte det och inte det…” Är det inte bättre att de frågar vad man kan i stället? Det finns många blinda som klarar av sitt jobb alldeles utmärkt. En av musikproducenterna på Radio Uppland är blind, men han klarar jobbet med datorer och intresse, säger Hans.
Mestadels tycker Hans att samhället ställer upp på ett bra sätt. Han får de redskap han behöver, som till exempel en ledarhund och alla kostnader för hunden betalda. Men naturligtvis finns det saker som kan vara bättre såsom pendeltåg och plattformar och snöhållningen på vintern.
– Jag önskar att de kunde skrapa bort lössnö på en gång innan människor hinner trampa till det så det blir is. Då är det svårt att ta sig fram.

Pan har som uppgift att markera upphöjningar och nersänkningar i marken, att han stannar för röd gubbe är bara en myt. Att plana ut trottoarkanter för rullstolsbundna gör det således svårare för Hans att ta sig fram – eller lättare, det beror på hur man ser det. Han behöver i varje fall inte ödsla tid på att stanna vid övergångsställen.
– Det kunde räcka att de behöll en liten kant, som en kompromiss. Då har rullstolen inga problem att ta sig över, men Pan stannar som han ska.
Vintern överhuvudtaget är inte lätt. Halka är livsfarligt. Hans använder skor med broddar på, men det är inte alltid det hjälper. När vägarna plogas så underlättar man för bilar genom att ploga upp snö på trottoarerna, då är det inte lätt att ta sig fram, dels för att det blir halt och dels för att trottoarkanterna försvinner. Dessutom dämpar snö motorljudet och är det då någon dåre som inte vill stanna för en man med käpp och hund så kan det gå illa. En gång fick Hans käppen överkörd av en man som inte ville stanna.

Färdtjänsten är ett otyg. Det som gäller enligt Hans är att man får komma tre kvart för tidigt eller en halvtimme för sent.
– De ropar upp beställningarna två gånger i timmen. Har man missat utropet med en minut så får man vänta 29 minuter innan de ropar nästa gång. Då kan det stå fem lediga bilar nere vid stationen och vänta. Går man dit och tar en av bilarna direkt så får man betala halva resan själv, för att man tog taxin från stationen i stället för att vänta på utropet.
Att titta på tv är kul. Speciellt när det är dokumentärer eller nyhetsinslag från utlandet.
– Tv ger fullständigt faderitten i synskadade. Först hör man en man berätta om hur fantastiskt allt är och sen kommer han in på en fabrik och så får man se en jättebra manick, sen kommer en man och förklarar en lång harang på ryska vad manicken används till. Då är jag borta. Jag önskar att reportrarna bara kunde återge kort vad som har sagts. Alla andra får det ju textat. Det är så ytterst lite man behöver veta för att kunna fortsätta hänga med.

Datorer med talsensorer finns att köpa för synskadade, men det är fruktansvärt dyrt. Om en handikappad får arbete så kan man få finansiell hjälp från staten.
– Internet är väldigt bra, men man kan inte låta det ta över. Jag önskar att de kunde vara lite mer utförliga i radio när det gäller sportresultat och inte bara hänvisa till hemsidan. Hur många sekunder kan det ta att läsa upp?
Vid frågan om hur hans övriga sinnen utvecklats i och med förlusten av synen ler Hans.
– Ja hörseln blir mycket bättre. Jag antar att du inte hörde JAS-planet som gick in för landning mot Arlanda nyss?
Det kan jag villigt erkänna att jag inte gjorde.

– Jag kan lokalisera mig med hörseln mycket bättre. Men samtidigt finns det så många ljud runtomkring som en seende människa inte tänker på. Jag kan lova att en gnisslande dörr irriterar mig mer än den irriterar någon som kan se. Jag irriterar mig på höga ljud, utom gammeldans, den ska vara hög.
Vid det här laget suckar Christian och visar tydligt sin uppskattning av gammeldans. Hans replikerar snabbt.
– Jag kommer ihåg när Christian kom in i Iron Maiden-åldern, då var jag tvungen att gå ut. Det var nåt av det jävligaste jag hört.

Enligt Hans är det omöjligt att försöka föreställa sig hur det är att vara handikappad, och att jämföra olika handikapp går inte.
– Folk brukar snacka om ifall det är värre att vara blind eller att vara döv, men det går inte att jämföra. Alla har olika svårigheter. Visst, du kan stänga ögonen och gå genom rummet och känna hur jävligt det är, men när du kommer till andra sidan kan du öppna ögonen igen. Du slipper den psykiska pressen.
Jag följer med Hans och Pan ut på en liten promenad och helt plötsligt slår det mig att den stora starka mannen nästan ger ett försvarslöst intryck. Det ger mig en känsla av vemod. Precis som Hans berättat så drar Pan hårt framåt, så mycket så han lutar åt vänster. Hans drar åt andra hållet och resultatet är en hund och en husse som strävar åt olika håll mot samma mål. Pan är i övrigt fantastiskt lugn, sprattet i benen är som bortblåst och han vet precis vad han har för uppgift. På selen finns lappen Hans berättade om. Tyvärr har kanten fransat sig och vikts upp, ett ord försvann på nåt vänster. ”Ledarhund, var vänlig stör mig” är texten jag ser när Hans och Pan tillsammans tar sin eftermiddagspromenad.

Teresa Sundström