År 2000 inleddes med att svenska staten blev religionslös. Bandet mellan kyrka och stat upplöstes. Det var en bekräftelse på upplysningstidens tes: ”Var och en blir salig på sin fason”. Svenska folket hade blivit myndigt och staten tror inte på någon Gud.
Nu är det inte så lätt att leva utan tro. I själva verket är det tveksamt om människan i längden kan leva utan ”tro, hopp och kärlek”. När den kristna ”tron, hoppet och kärleken” har förklarats otidsenliga så finns det gott om nya ideologer som erbjuder ersättning. Det fanns en tid när massor av människor fann tröst och mening i marxist-leninismen, av förklarliga skäl har den tron mist sin kraft. Nationalistisk fanatism i form av nazism och fascism har visat sig vara goda religionssurrogat. Dagens etniska krig och rensningar de må ske på Balkan, i Sri Lanka eller i Rwanda och Sudan visar att nazismens hårda kärna inte hör historien till.
Ändå är det inte nationalismen som är det dominerande religionssurrogatet. Det är snarare den nyliberala människosynen som gör sig bred i alla media. Den lär oss att var och en är sin egen lyckas smed, att det gäller att hävda sig i konkurrensen. Det är inte Gud, partiet eller staten som garanterar din väg till ett bättre liv. Det är din egen begåvning, flexibilitet och framåtanda som skall göra dig till en vinnare. Den som tävlar bäst är värd framgången.
Om Gud är död, så finns det även andra gudar som för oss till lyckans land, om inte tilltron till det egna jaget räcker. Dessa gudar heter: tekniken och naturvetenskapen. Tekniken betyder allt, den är medlet som skyddar oss från lidande och sjukdom genom ständigt nya vetenskapliga framgångar. Vi behöver inte oroa oss för vår miljöförstöring och resursslöseri. Tekniken avvärjer följderna av den västerländska livsstilen, exempelvis vår förbränning av fossila bränslen – växthuseffekten, klimatförändringarna och resursförbrukningen. Eftersom ingen människa kan leva utan energitillförsel är detta en central fråga. Västerlandet har byggt upp en civilisation som slösar med energi – i varje fall om vi jämför med varje annan mänsklig kultur. Denna civilisation, som man i västerlandet är så stolt över, har visat sig vara det allvarligaste hotet mot livet på vår planet.
Tekniken har blivit den tröstnapp som lindrar oron och hjälper det västerländska samhället att glömma oron över – teknikens följder.
När människor börjar bli rädda på allvar för växthuseffektens människogjorda hot mot världens klimat, så finns det alltid tekniker som står beredda med tröstnappen, kärnkraften är en tröst. Att vi lever i en energislösande civilisation där det finns stora utrymmen för effektiviseringar och besparingar vill man egendomligt nog inte höra talas om. Energisnål teknik duger uppenbarligen inte som tröstnapp. Och om kärnkraftverk läggs ned så skall de enligt statliga beslut till varje pris ersättas med lika stor produktionskapacitet av annan elkraft.
För att duga till tröstnapp skall tekniken vara avancerad, stor och vetenskapsbaserad. Därför duger inte vindkraft, vågkraft, solvärme eller biologiska bränslen som lösningar på energiproblemen. När bilismen och flyget som under hundra år varit baserade på fossila bränslen och därför är en av de värsta källorna för växthusgaser börjar ifrågasättas, så gäller det att finna en tröstnapp. Bilen är inte bara ett bekvämt transportredskap, den är ett fritidsnöje, det är försörjningskällan för cirka tio procent av landets befolkning. Den har varit grunden för vår stadsplanering, vårt byggande. Undra på att man frenetiskt letar efter tröstnappar när vetenskapsmännen kommer och säger att avgaserna genom växthuseffekten hotar vår framtid.
I Sverige konsumerar bilismen och flyget tillsammans ca 90
TWh fossil energi. När vi via massmedierna erbjuds olika tröstnappar i form av ny bilteknik, som inte släpper ut växthusgaser, så får vi sällan reda på vad energin skall komma ifrån. Bönderna har varit intresserade av att leverera etanol. Men det är uppenbart, att även om hela Sveriges åkerjord användes till veteodling för etanolproduktion, så räcket det inte för att hålla alla våra bilar rullande. Därtill förbrukar etanolproduktionen nästan lika mycket energi som den ger. Etanol löser inte problemet. Metanol framställd ur skogsråvara är ett intressant bilbränsle, men skulle konkurrera med trä- och massaindustrin om råvaran, och den bioenergi som skogen kan ge behövs för att ersätta olja och kärnkraft för uppvärmning.
Den främsta tröstnappen när det gäller hotet mot bilismen i dag är därför vätgas. Ur miljösynpunkt är vätgasen idealisk. Sedan åtminstone trettio år har enstaka miljöentusiaster predikat vätgasens förträfflighet, vilket ingen tekniker kunnat förneka.
I dag när utvecklingsarbetet på bränsleceller hunnit långt, så ser det ändå mer lovande ut. Frågan är: vad skall vätgasen komma ifrån – de mängder av vätgas som krävs för att konservera bilsamhället? Vätgaskällor i naturen lyser ju med sin frånvaro. Här blir beskeden från entusiasterna vaga. Man vill inte gärna tala om hur mycket naturgas som skulle gå åt för att producera all den vätgas som behövs för att hålla dagens svenska fordonspark igång. Alternativt kunde man få vätgas genom elektrolys av vatten, men även kärnkraftentusiaster drar sig för att tala om, att i så fall behövs samtliga dagens 11 kärnkraftverk för att producera den elenergi som behövs.
I längden kommer den nyliberala människan bli besviken både på tron på sig själv och sin utveckling och på tekniken som vägen till en bättre värld. Det viktigaste fattas: Kärleken. Det surrogat som erbjuds i vår amerikaniserade kultur är kärlek i form av sexualitet och det håller ej.
Vår tid ropar efter en ny humanism, där är kärleken grunden för både tron och hoppet. Tron att endast genom hänsyn och måttfullhet kan världen överleva. Hoppet att människorna skall lära sig att leva i samklang med naturen för att rädda sin framtid. Den västerländska tron att naturen skall besegras har nått vägs ände. Det är dags att ifrågasätta tidens gudar: individualismen, konkurrensen, marknaden och tekniken. De duger alla som redskap om de underordnas: tro hopp och kärlek. Som Gudar blir de tyranner.
Lars Norberg
