I
FN:s generalsekreterare Kofi Annans Millennierapport finns
en detalj som får mej att haja till: Hälften av jordens innevånare
har aldrig ringt eller tagit emot ett telefonsamtal!
Tydligare kunde det knappast illustreras att den omhuldade globaliseringen
skapar allt djupare klyftor mellan den tjugoprocentiga minoritet som behärskar
86 procent av all materiell rikedom och den enorma majoritet som lever
på mindre än två dollar om dagen.
Dagens
globalisering är en variant av den råkapitalism
som växte fram på nationell nivå i Västvärlden
för hundra år sedan. Efterhand fick vi motvikter; först
arbetarrörelsen, sedan miljörörelsen och andra solidaritetsrörelser
som tvingade fram lagstiftade skyddsregler.
Givetvis behövs på samma sätt motvikter på det globala
fältet. Vi befinner oss nu i ett revolterande förstadium. Precis
som de nationella skyddsreglerna mot kapitalismens baksidor alltid startat
med folkliga revolter – från storstrejker till Greenpeaceaktioner
– ser vi nu en växande global folkrörelse som börjar
ta sig ton mot globaliseringen.
Seattle i december 1999 var startpunkt. Också FN:s generalsekre-terare
har insett det när han slår fast att Seattleprotesterna var
en naturlig ”backlash” på en globalisering som har resulterat
i ökande klyftor och en modell som inte är ekologiskt hållbar
i längden.
Sammantaget kan man i Millennierapporten se en ambition att göra
FN till en internationell motvikt mot den råa kapitalismen.
Ska
man tro en del rödgröna EU-federalister är det dock inte
FN utan EU som ska bli politisk motmakt mot det internationella kapitalet.
Men hur skulle det gå till?
1)
EU är ju ett redskap för liberalisering, avreglering och privatisering.
Det syns tydligt i EMU-reglerna.
I enlighet därmed krävde EU-kommissionen nyligen grundlagsändring
i Sverige för att beröva regeringen dess sista uns av inflytande
över valutapolitiken.
2) EU agerar i praktiken inte alls som de fattigas allierade, utan
som en del av den rika världen.
Detta syntes i Seattle, det syns i förhandlingarna om anslutning
av fler länder till EU och i EU:s handelspolitik. UNCTAD:s generalsek-reterare
Rubens Ricupero påpekade vid UNCTAD X-mötet i Bangkok i februari
i år att EU lägger en tull på mellan 100 och 200 procent
på vete och nötkött, vilket drabbar både u-länder
och länder i Östeuropa.
3) EU saboterar aktivt FN:s roll som ”världspolis”
genom att bygga upp en fullfjädrad armé på cirka 60.000
stridsberedda soldater, som ska kunna sättas in för att försvara
”Europas intressen” var som helst i världen utan något
beslut i FN:s säkerhetsråd.
4) EU förhindrar enskilda EU-länder att spela en aktiv
roll på de fattigas sida i den globala maktkampen.
Sveriges röst har ju drunknat i EU:s gemensamma utrikes- och försvarspolitik
– helt i enlighet med EU-reglernas krav.
Om
EU utvidgas, decentraliseras, demokratiseras, avmilitariseras, så
att det blir en sorts FN-region som framförallt syftar till att skapa
global rättvisa och ekologisk jämvikt – ja, i så
fall är det klart att Sverige bör satsa på EU.
Men vem med klarsynen i behåll kan se tecken på en sådan
utveckling? Tvärtom visar ju den senaste tidens utspel från
EU-ideologer – från Jacques Delors till Joschka Fischer –
att EU-eliten vill fullfölja Schumanns stormaktsbygge.
Att
inte se detta vittnar om en flumnaivitet som påminner om 30-talets
beryktade ”fellow-travellers”, dessa godhjärtade utopister
som önskade att deras drömmar om helt nya samhällsformer
skulle förverkligas i Sovjetunionen eller Tyskland, så hett
att de blundade för den bistra sanningen.
Inte så att EU styrs av stalinistiska eller nazistiska idéer.
Men så att real-EU skiljer sig från dröm-EU ungefär
lika mycket som fellowtravellers drömda idealländer skiljde
sig från verklighetens exemplar.
Att bli EU-anhängare för att visa sin internationalism är
ungefär som att gå med i Hells Angels för att visa sin
människokärlek.
Per
Gahrton
EU-parlamentariker
Miljöpartiet
