EU-parlamentet röstade emot konsumentrörelsen i GMO-frågan. Hård lobbying från genteknikindustrin är trolig orsak till att flera förslag till förändringar i EU:s lagstiftning som rör GMO röstades ner.
– Våra politiker borde ha stått emot bioteknikindustrin som vann onödigt lätt, säger Martin Frid, Sveriges Konsumenter i Samverkan, SKiS.

Martin Frid anser att resultatet i omröstningen visar att parlamentet struntar i miljön och i människors hälsa.
Han är främst kritisk till att parlamentet röstade mot ett förslag om en gemensam EU-lagstiftning som gör att genteknikföretagen skulle vara skadeståndsskyldiga om skador uppstod på grund av deras verksamhet. Detta förslag hade tagits fram av parlamentets egen kommitté för miljö och hälsa.
– Vi hade inte trott att parlamentet skulle rösta emot sitt eget förslag. Konsekvensen av att politikerna och företagen inte vill betala skadestånd om något går fel är att båda två förlorar sin trovärdighet, säger Martin Frid.

Lobbyingkampanj
Förklaringen till att majoriteten av parlamentsledamötena röstade mot förslaget om skadeståndsansvar är enligt Inger Schörling, parlamentsledamot för miljöpartiet, att bioteknikföretagen utsatt ledamötena för en massiv lobbykampanj.
– De har överöst oss med information som går ut på att om man reglerar för mycket så flyttar bioteknikindustrin från Europa och vi förlorar jobb.
Robert Andrén, som är GMO-handläggare på Miljödepartementet, håller med om att industrin har lobbat hårt, men han är ändå förvånad över att ledamötena inte kunde enas om förslaget om skadestånd.
– Nu är det upp till ländernas egen lagstiftning när det gäller skadeståndsansvar i anknytning till GMO. I Sverige regleras det bland annat i miljöbalken, säger Robert Andrén.
Han framhåller dock att frågan om ett skadeståndsansvar fortfarande är aktuell, men då i vitboken om miljöskadestånd.
I kommissionens vitbok diskuteras det om ansvarsfrågan när det gäller eventuella skador från GMO, ska ingå.

Tar flera år
– Jag tror att det kommer att finnas med i vitboken som förhoppningsvis är klar om ett till fyra år. EU-kommissionären Margot Wallström har sagt att hon hoppas att det ligger ett konkret förslag färdigt inom ett år, säger Robert Andrén.
Men även om förslaget är klart om ett år så kan det ta flera år innan det behandlats och gått igenom.
– Under tiden vill vi ändra i GMO-direktivet 90/220 så att genteknikföretagen är ansvariga för eventuella skador som uppstår nu, men det röstade parlamentet emot, säger Inger Schörling.
Miljöpartiet och miljö- och konsumentrörelsen vill också ha ett förbud mot de så kallade markörgenerna som är antibiotikaresistenta. Även detta förslag röstades ner. Markörgenen fungerar så att den förs över till en planta i samband med genmanipulation och när sedan antibiotika hälls över plantan visar markörgenen att genmanipulationen har gått bra genom att plantan överlever.
Har manipulationen misslyckats är växten inte resistent mot antibiotikan och dör.

Risk för spridning
– Genen kan sprida sin antibiotikaresistens till människan om man till exempel äter grönsaker som innehåller den. Det är en liten risk, men skulle det inträffa kan det få svåra konsekvenser, understryker Martin Frid.
Inger Schörling säger att det finns alternativa sätt att undersöka om manipulationen har fungerat.
– Trots det så röstade EU-parlamentet igenom ett förslag om att markörgener som har negativ effekt ska identifieras till 2005 och gradvis tas bort först därefter, säger Inger Schörling.
Robert Andrén anser att ett direkt förbud kan uppfattas som ett handelshinder; genom att fasa ut markörgenen så att företagen får tid att byta arbetssätt, minskar den risken.

Markörgener minskar
– Jag tror inte att ett förbud skulle uppfattas som handelshinder eftersom det finns andra metoder som kan ersätta det markörgenen gör, säger Inger Schörling.
Enligt Robert Andrén är det oklart hur lång tid det tar innan markörgenerna är helt borta.
– Parlamentet och rådet ska nu kompromissa fram ett slutligt beslut om när markörgenen ska vara borta. Rådet har tidigare uttalat att de inte vill ha någon fastslagen tidsgräns för detta och därför vet vi inte när de försvinner, säger Robert Andrén.
Han framhåller dock att man redan nu ser i antalet ansökningar att användningen av markörgener minskar på frivillig väg.

Kenneth Samuelsson