Mångsysslande konstnär
som vågar säga sin mening
Strax söder om Stockholm håller konstnären Marianne Lindberg De Geer till. I en röd gammal skolbyggnad på en kulle har hon sin ateljé. Runt omkring susar bussar och lastbilar förbi, de fraktar mat och människor från en plats till en annan.
Jag kommer gående från ett håll och Marianne från det andra. Hon öppnar dörren och bjuder mig in i hennes ostädade ateljé. Vid fönstret står en soffa, vi gör plats för oss där och slår oss ner med hallondricka och russinbullar.
Marianne Lindberg De Geer har arbetat heltid som konstnär sedan 1987. Innan dess arbetade hon i många år inom barnpsykiatrin, parallellt med att hon var engagerad i Nationalteatern, Tältprojektet och andra fria grupper där hon sydde kostymer och gjorde scenografier. Senare utbildade hon sig till maskör på Dramatiska Institutet.
Hon var i fyrtioårsåldern när hon debuterade som konstnär, och säger själv att hon känner sig som en del av den unga konstnärsgenerationen.
– Jag är så nöjd med att jag lever nu. Man måste inte vara på ett visst sätt. När folk frågar hur gammal jag är brukar jag säga att jag är yngre än Mick Jagger. Jag tillhör den generationen som tror att livet aldrig tar slut. Vi beter oss som ”nu jävlar” liksom.
Hon har arbetat med måleri, skulptur, collage, textil, teckning och installationer. Hon har gjort en bok och en utställning med titeln ”Jag tänker på mig själv”, där hon har klistrat in sitt eget ansikte i andra, kända ansiktens ställe: Mona Lisas, Hitlers, Kafkas, Ciccolinas och Maos.
Hon har ofta använt djur som ”aktörer” i bilder av mänskliga relationer: mjuka tygdjur med förvridna kroppar som förhåller sig till varandra och rummet, och teckningar av kaniner i olika positioner, med blickar och ansiktsuttryck att känna igen sig i.
På frågan vad hon själv tycker om för slags konst, svarar
hon att hon tycker om konst där man känner en avsändare, där man känner att den här personen kunde nästan ta vilket material som helst och hålla på med.
– Jag inbillar mig att konsten är så att säga kongenial med personen – att man känner att det finns en person bakom som är intresserad av just det här ämnet och då blir jag också intresserad.
När Marianne Lindberg De Geer ställde ut på Göteborgs Konstmuseum i mitten av nittiotalet var hon ”så jävla nöjd”. Hon tog reda på vilken färg som skulle synas bäst ”från Johanna till Poseidon”. Där på Avenyn stod hennes namn skrivet med stora bokstäver.
Hon var tillbaka i den stad där hon i många år hade arbetat som mentalskötare. Men nu var hon där som erkänd konstnär med en bra utställning, hon visade det bästa hon hade, men kom snart till den insikten att hon inte skulle få ett öre betalt. Alla andra som var inblandade i utställningen fick ju betalt: guider, städare, de som fraktat och monterat utställningen – men inte konstnären.
Marianne Lindberg De Geer skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där hon frågade: ”Vad säger man till sin hyresvärd? Kan jag betala med mitt kulturella kapital?” Hon försökte få i gång en debatt, och blev förvånad när ingen verkade vilja diskutera ämnet.
Marianne Lindberg De Geer har märkt att hennes konstnärskap har delat upp sig i flera olika delar. En del är de konstnärliga projekt hon gör för att påverka och sätta igång debatter kring ämnen som ekonomi, feminism etc.
Under våren deltog hon och fem andra konstnärer (Peter Johansson, Mikael von Hausswolff, Anna Kleeberg, Helen Billgren och Olle Berg) i en reklamkampanj som också borde ha satt i gång en debatt: ”Attract 40”, de fyrtio företag som omsätter mest på börsen gav konstnärerna i uppgift att till en annonskampanj skapa en bild av företagens själ.
Det var läsarna av Näringsliv och Finanstidningen som fick ta del av de här företagens konstsatsning.
Marianne Lindberg De Geer såg det som en möjlighet att diskutera och formulera sig kring de här svåra frågorna om konst och ekonomi. Hon är inte säker på vad man ska göra, men kände att man måste rycka av täckelset.
– Så här är det, och vad ska vi göra med det? Jag är inte säker på vad man ska göra, men nånting är väldigt fel, tänkte hon.
– Många kulturarbetare tror att de är fria, de ser inte att allt hänger ihop. Galleristen säljer till vem som helst, till företag, konsten säljs vidare, och konstnären har ingen kontroll. Vi är redan en del av den här ekonomin. Vad ska vi göra av det?
Hon tänkte att: ”Nu ska det väl bli diskussioner! Kom igen nu! Låt oss prata om det!” Och eftersom det var så många konstnärer som var med var det förvånande att det inte blev mycket till debatt den här gången heller, kanske var det sommaren som kom emellan, kanske tar diskussionen fart till hösten igen.
Det är inte helt okontroversiellt att så direkt blanda konst och näringsliv, blandningen mellan dem som anser sig ”för fina”– och för fria – för att ha med pengar att göra, och dem som uttalat sysslar bara just med att tjäna så mycket pengar som möjligt. I den debatten ligger också frågan om konstnärernas villkor. Vilka som får betalt och för vad.
En del av företagen i ”Attract 40”-projektet blev besvikna
när de fick veta att Marianne inte hade valt vilka företag just hennes bilder skulle kopplas till, det hade reklambyrån gjort.
Hon hade utnyttjat konstnärernas möjlighet att förhålla sig till ”topp-listan” som sådan. Hon tog några vänner till en fotostudio och kallade sedan bilden ”Mina Vänner”. Det handlar om nepotism. Att alla är beroende av kontakter, hon är själv inget undantag.
–Jag är ju också beroende av mina vänner, och hade förmodligen inte blivit konstnär om jag inte hade gift mig med Carl Johan De Geer som också är konstnär.
Just nu håller Marianne Lindberg De Geer på att kartlägga alla förbindelser i Stockholms konstvärld.
Det blir en slags ”mindmap” med Ulf Linde i mitten. Hon framhåller att det är viktigt att alla får tillgång till den här mer eller mindre kända väven som finns mellan alla inflytelserika personer i Sveriges konstliv.
Hon ska också ge ut en bok på Ordfront om allt hon gjort från 1987. Det blir en bok med varannan sida med bild och varannan med text.
Nästa år kommer vi att kunna se ett annat resultat
av den här mer offentligt riktade delen av Marianne Lindberg De Geers konstnärskap: hon fick i uppdrag av Göteborgs filmfestival att göra deras festivalaffisch till 2001. Hon tackade glatt ja, och fick sedan höra vad hon skulle få betalt: 4.000 kronor.
– Efter att ha jobbat på Konstfack och Beckmans vet jag vad de är beredda att betala för samma jobb om det är någon annan än en konstnär som utför det.
Hon bestämde sig för att ta in anbud på jobbet för att uppmärksamma löneskillnaden mellan reklambranschen och fria konstnärer. Tidskriften Amelia var villiga att betala henne 150.000 kronor.
Den anlitade en reklambyrå, som gjorde en fiktiv filmaffisch med Amelia Adamos huvud på en bikinibrutta. Det var nog inte riktigt vad Göteborgs filmfestival hade väntat sig.
Marianne Lindberg De Geer är också aktuell på länsmuseerna runt om i landet med utställningen ”A study in aspects on unhuman sexual expectations”.
Den vetenskapliga titeln är en drift med konstens vilja att gå in i det naturvetenskapliga systemet, det pratas mycket om konst och forskning. Hon menar att konsten inte behöver försöka få någon status från universitetsvärlden.
Utställningen består dels av en slags vetenskaplig katalog, en ”larvig katalog med fåniga tabeller”, lite leksaksvetenskaplig så där. Men det som syns mest är de stora målningarna. Hon har målat av porslinsfigurer som förhåller sig på olika sätt till varandra.
– Jag gör mycket grejer som handlar om relationer mellan två-tre personer. Hur man förhåller sig till varandra, och att man påverkar varandra genom hur man umgås. Man kan vara väldigt trevlig i någons sällskap och väldigt otrevlig i någon annans. En människa är så mångfacetterad, därför är det bra att det finns kultur som reglerar umgänget.
Hon fokuserar ofta på mänskligt underläge i sin konst: systemet är skört. Efter att ha jobbat i många år inom vården och i barnpsykiatrin har hon sett hur lätt det är för människor att halka ur systemet.
Utställningen har visats i Jönköping, Gävle och Kalmar, och ska härnäst till Bohuslän och Norrtälje.
Hon tycker att det är roligt och viktigt att det visas samtidskonst runt omkring i landet, men hon tjänar själv inte mycket på det, hon får inget betalt och målningarna blir slitna av alla transporter.
– Konstnärerna sponsrar museerna när de ställer upp gratis. KRO (Konstnärernas riksorganisation) vill att vi ska få 4000 kronor för en utställning. Varför ska man ha ett sådant fackförbund?
Marianne Lindberg De Geer är en engagerad person, hon kan inte hålla tyst när hon ser något som hon tycker är fel: då skriver hon insändare och bråkar med folk. Även i konstvärlden är det männen som styr, fortfarande finns det bara ett fåtal kvinnliga professorer i konst i Sverige.
– Man tycker att ”är det inte väldigt mycket manliga namn som cirkulerar på kultursidorna?”.
Marianne gick helt enkelt igenom DN På Stans listor där kritiker listar sina konstnärsfavoriter. Då märkte hon att det nästan bara var män på listorna, och det gällde också när det var uttalat feministiska konstkritiker som satt med kritikerpennan. Hon skrev ännu en gång till DN och påpekade missförhållandena.
– Det är sorgligt när de som utger sig för att vara feminister gör så. Jag vill att det ska vara sant. Jag vill att den som utger sig för att vara på ett visst sätt också ska vara sådan.
– Och jag påpekar saker. Det är ett så litet land; om man hamnar i onåd, så gör man det med besked. Därför är det så härligt att jag har fått nån slags folklig förankring, jag fattar inte varför. Men det gör att jag ändå har min plattform. Min verksamhet påverkas inte, även om jag skulle bli så gott som utfryst. Och jag har mina vänner.
Hon frågar mig vad jag tror, varför har hon fått denna folkliga förankring.
Jag tror att hon redan har sagt svaret, när hon säger vad hon själv uppskattar med bra konst: man känner avsändaren. Man känner att det finns en engagerad människa bakom konstverken, meddelandet når ut, från en människa till en annan.
Anna Hedberg
