Indien: Enormt socialt forum planeras

Att delta på möten i Indien tar ofta tid. Efter två dygns nonstopresa från Tamil Nadu i södra Indien når vi Bombay, de två sista timmarna färdas tåget genom stadens ändlösa östliga slumområden. Stadsdelar bokstavligt talat byggda på sophögar. Överallt avfall, och en omgivning insvept i giftig rök från förbränningen av Coca Cola- och Pepsi-engångsflaskor. Baksidan av det vi kallar utveckling. För mig är det som att kliva in i en Charles Dickens-skildring av 1800-talets Londonslum. Här om någonstans är platsen att kanalisera folklig energi i kampen för en annan värld.
Därför är det inte utan förväntningar vi kliver in i lokalen för ett av de första planeringsmötena inför World Social Forum (WSF) 2004. För första och kanske enda gången kommer detta jättearrangemang att anordnas utanför Brasilien. Beslutet att låta sociala rörelser i Indien arrangera WSF – här i Bombay – sammanhänger med en önskan om ett starkare deltagande från andra kontinenter, främst Asien och Afrika.

Jag och min kollega Claes representerar Svalorna, en förening som aktivt arbetar med miljöfrågor och social mobilisering i Indien/Bangladesh. Till vår förvåning är Svalorna enda närvarande utländska organisation, vid sidan av en fransman utsänd på uppdrag av Europa-parlamentet och European Social Forum. Indiens olika regioner är dock väl representerade bland de cirka 80 deltagarna.
Sociala rörelser i Indien organiserar sig enligt andra mönster än vad vi är vana vid hemifrån. Man kan förstås hävda att de avspeglar det indiska samhället i stort, med dess stora mångfald och djupa klassklyftor. Dels finns de genuina gräsrotsrörelserna, där bönder, daliter (kastlösa) med flera organiserar sig för miljön och bättre livsvillkor. Dels finns i stort överflöd mer elitbaserade NGO:s (Non Govermental Organisations) där akademiker och representanter för högre kaster agerar utan någon närmare gräsrotsförankring. Mitt intryck är att den senare gruppen ännu är i tydlig dominans i denna fas av planeringsprocessen. Detta förvånar samtidigt inte. Bland våra gräsrotskontakter i södra Indien känner ytterst få ens till WSF. Planeringsprocessen är alltså i hög grad en arena för NGO-proffs. Detta förklarar sannolikt också varför frågan om hur man uppnår en bred WSF-mobilisering bland alla Indiens utsatta grupper aldrig riktigt kommer upp på agendan.

Som så ofta i planeringen av stora forum hamnar visioner och ideologi i skymundan för rena praktikaliteter. Under mötesdagarna framtonar WSF också i huvudsak som en indisk affär. Samordningen mellan representanter från olika regioner tar mycket energi, och många tycks glömma omvärldens intresse av att göra evenemanget till en global manifestation. Särskilt energikrävande är kampen mellan deltagare från Bombay och Delhi om från vilken ort planeringsprocessen ska samordnas. Till sist reser sig en storvuxen man i auditoriet:
”Jag tycker att det är en ironi att vi säger att vi vill bygga en annan värld, och samtidigt slåss om lokaliseringen av ett kontor!”

Med Indiens miljardbefolkning och möjligheten att massmobilisera till WSF finns det samtidigt en rimlighet i att frågor av stor inhemsk betydelse ges en central roll. Två preliminära nyckelteman är bekämpandet av kastsamhället samt den hindu-fundamentalistiska regeringens aktivt splittrande politik mellan framför allt hinduer och muslimer (sammanfattad med det för en västerlänning något missvisande ordet ”communalism”). Som övergripande tema står annars kampen mot den nyliberala världsordningen.
Något som förvånar mig är den stora öppenheten. Det är fortfarande lätt att få gehör för synpunkter om WSF:s inriktningar med mera. Mötesdagarna kan kort beskrivas som ”democracy at work”. Utdragna diskussioner där ingen röst lämnas ohörd – stundtals smått kaotiskt. Det höjs dock röster för att överföra makt till mindre, beslutande grupper: den eviga konflikten mellan demokrati och effektivitet. En kuriositet är den klasskampsretorik som flödar genom lokalen. Många tilltalas ”comrade”. Jo, här förekommer till och med en ”comrade Stalin” (ett inte alldeles ovanligt namn i Indien).
Den indiska globaliseringsrörelsens sammansättning skiljer sig från den vi känner från Väst. Fackföreningar är starkt framträdande i planeringen av WSF, liksom grupper som verkar mot religiös fundamentalism och för mänskliga rättigheter. Däremot är miljöorganisationer mycket svagt representerade i detta skede av processen, inte heller syns någon freds- eller djurrättsrörelse till. Jag talar med en Afsar Jafri, representant för ett av landets ledande miljöinstitut. Jafri hyser optimism om möjligheterna att få in krafter som arbetar med miljö och hållbar utveckling i planeringsprocessen.

Arrangörernas största oro gäller inte målet att ena alla medverkande grupper, utan finansieringen. I Indien arbetar de flesta sociala rörelser under hård ekonomisk press. Att till exempel anställdas löneutbetalningar emellanåt uteblir får betraktas som ett normaltillstånd. Att ro i land det internationellt största sociala forumet alla kategorier är därför ett finansiellt vågspel. Upprepade gånger höjs röster om att si eller så många rupees måste flyta in före ett visst datum, för att inte det hela ska gå över styr. Något förvånande är det att man överhuvudtaget inte övervägt möjligheten att få in kapital från omvärlden – vilket vi också påpekar. Fantasin brister annars inte när det gäller möjliga lösningar på arrangörernas finansiella dilemma. Även företagssponsring diskuteras. Kan man ta emot pengar av ”fienden”? Vilka företag står annars på ”rätt” sida? Deltagarna är ense om att multinationella företag är fullständigt uteslutna. Däremot hörs inga principiella invändningar mot sponsringsinsatser av inhemska indiska storföretag. Det vill säga, så länge deras logos inte exponeras.
Mötets indiska fokus ger sig också tillkänna när tidpunkten för WSF ska fastställas. De lokala arrangörerna i Bombay har förordat några datum i början av januari. Intensiv diskussion utbryter. Efter att en rad praktiska argument avhandlats fram och tillbaka hörs en stämma i bakre delen av lokalen:
”Om vi lägger det i början av månaden kolliderar det med pongal. Då kommer det inte att komma någon från södra Indien.”
Pongal är årets största högtid i sydligaste Indien – ungefär som vår midsommar och nyår sammanslagna. Argumentet biter. Följande dag meddelas att WSF under inflytande av pongal läggs i mitten av januari (16-21).

Trots den kritik som kan riktas mot planeringen av WSF ingjuter mötet hopp och optimism. Man kan känna den positiva andan i möteslokalen, och det är tydligt att arrangörerna kommer att ge allt för att föra över till Bombay det momentum som byggts upp i Puerto Allegre. Mötet avslutas i en uppsluppen anda. Själv vandrar jag ut i den sena Bombaytrafiken samspråkande med en representant för en nationell dalitorganisation. En två dygn lång hemresa väntar.

Björn Forsberg