2 maj 2003

Missriktat larm om fetma och cancerhot


Den 24 april upprepades gång på gång i svensk TV att risken att dö i cancer är ökad för ”överviktiga” med 62% för kvinnor och 52% för män. Ur ett TT-meddelande i Helsingborgs Dagblad den 25/4 saxar jag följande:
”I USA orsakar övervikt 20 procent av alla dödsfall i cancer hos kvinnor. För män är den siffran 14 procent. I torsdagens nummer av New England Journal of Medicine presenteras resultaten av en amerikansk studie som gjorts av 900 000 vuxna sedan 1982, skriver Dagens Nyheter.

Enligt Hans-Olov Adami, professor i cancerepidemiologi vid Karolinska institutet, ligger motsvarande andel i Europa på fem till sex procent, men vi är på god väg att ta efter amerikanerna.
Personerna i studien utgörs av hälften män och hälften kvinnor. I början av studien mättes personernas BMI, ett mått på graden av övervikt. Då hade ingen av testpersonerna cancer. Överviktiga kvinnor (med ett BMI på över 40) visade sig löpa 62 procent högre risk att dö av cancer är normalviktiga. För männen ökade risken med 52 procent.”
Med ”överviktig” menar man alltså att BMI ligger över 40 (egentligen 40 eller högre). Det nämndes inte i TV-nyheterna. Men hur många vet precis vad BMI (body-mass index) är och hur man räknar ut det? Vi kan hitta definitionen i den aktuella forskningsrapporten och på många andra ställen: vikten i kilo dividerad med kvadraten på längden i meter. Detta index kan man räkna ut med hjälp av en fickräknare. När BMI är minst 40 väger en person som är 180 cm lång 130 kg eller mer!

De statistiskt säkerställda risksiffror som nu gått landet runt gäller således inte för någon småfet Medelsvensson. Användningen av begreppet övervikt hos SVT och TT är grovt missvisande och ägnat att i onödan oroa ett mycket stort antal personer som ligger i en helt annan riskklass.
I den amerikanska undersökningen noterades sammanlagt 57 145 dödsfall i cancer. Av dessa inträffade 228 (0,4%) i gruppen med BMI på 40 eller högre. Det handlar om en liten extremgrupp i vikthänseende.
Övervikt räknas vanligen från BMI 25 och fetma från 30. Om vi ser på undersökningens data för den stora gruppen överviktiga mellan 25 och 29,9 ligger faktiskt cancerdödligheten för män där 3 procent lägre än bland de normalviktiga. I kvinnogruppen ligger dödligheten däremot 8 procent över. I denna riskklass väger en person på 180 cm mellan 81 och 97 kg!

Artikeln i DN 24/4 bygger till stor del på en intervju med professor Adami. Som den är skriven är den inte tydlig när det gäller i vilket viktområde det finns befogad anledning till oro. Som vi har sett är måttlig övervikt inte alls tillräcklig för att risken att dö i cancer skall vara ökad på något alarmerande sätt.
Hans-Olov Adami och Dimitrios Trichopoulos har skrivit en särskild kommentar till fynden i samma nummer av New England Journal of Medicine där forskningsrapporten är publicerad. De för en balanserad och intresseväckande diskussion av de obesvarade vetenskapliga frågor som anmäler sig, men det konkreta problemet vilka människor som har anledning att oroa sig kommer inte upp.

Min poäng är inte att det skulle vara riskfritt med övervikt. I stället vill jag peka på att den här nyheten handlar om livsstilens inverkan på cancerrisker. Hela canceretablissemanget inklusive Cancerfonden står bakom uppfattningen att den personliga livsstilen betyder oerhört mycket mer i sammanhanget än alla andra miljöfaktorer tillsammans. Det är en internationellt spridd uppfattning, som faktiskt inte har forskningsstöd som står i rimlig proportion till det stora genomslag den fått. Samtidigt är det en styrande föreställning om hur verkligheten ser ut, som starkt påverkar hur forskarnas intresse inriktas och hur forskningsanslag beviljas. De forskare som fortfarande inte är övertygade om att sådant som industrikemikalier och strålning från mobiltelefoner är ofarliga saker har svårt att få anslag.

Hans-Olov Adami var starkt pådrivande i den kampanj mot påstått oseriösa forskare som tog fart i och med publiceringen av artikeln ”Forskare som pratar strunt” i SvD 3/9-01. Det viktigaste uppgivna motivet bakom den ganska fräna kampanjen var ju att allmänheten inte fick oroas i onödan, och att journalisterna därför borde utbildas och vägledas så att de inte spridde vilseledande information. Senare har Adamis namn i hög grad kommit att förknippas med begreppet greenwashing. Det finns mycket starka ekonomiska intressen som gynnas av att allmänheten och forskarna sysselsätter sig med livsstilsfrågor och inte tänker så mycket på olika yttre faror, där i regel någon industribransch är inblandad (www.gbg.bonet.se/bwf/sv/links_sv/gl.html>).

En nyhet om livsstil och cancer har nu tyvärr gått ut i vilseledande form, som säkert sprider obefogad oro. Hans-Olov Adami är intervjuad, men han har kanske inte haft något inflytande över just det som blev vilseledande. I så fall är det ju otur att hans namn är kopplat till den här nyheten. Möjligheten att komma med ett eftertryckligt tillrättaläggande återstår naturligtvis.

Per Dalén