Den 24 april upprepades gång på gång i svensk TV att
risken att dö i cancer är ökad för överviktiga
med 62% för kvinnor och 52% för män. Ur ett TT-meddelande
i Helsingborgs Dagblad den 25/4 saxar jag följande:
I USA orsakar övervikt 20 procent av alla dödsfall i cancer
hos kvinnor. För män är den siffran 14 procent. I torsdagens
nummer av New England Journal of Medicine presenteras resultaten av en
amerikansk studie som gjorts av 900 000 vuxna sedan 1982, skriver Dagens
Nyheter.
Enligt Hans-Olov Adami, professor i cancerepidemiologi vid Karolinska
institutet, ligger motsvarande andel i Europa på fem till sex procent,
men vi är på god väg att ta efter amerikanerna.
Personerna i studien utgörs av hälften män och hälften
kvinnor. I början av studien mättes personernas BMI, ett mått
på graden av övervikt. Då hade ingen av testpersonerna
cancer. Överviktiga kvinnor (med ett BMI på över 40) visade
sig löpa 62 procent högre risk att dö av cancer är
normalviktiga. För männen ökade risken med 52 procent.
Med överviktig menar man alltså att BMI ligger
över 40 (egentligen 40 eller högre). Det nämndes inte i
TV-nyheterna. Men hur många vet precis vad BMI (body-mass index)
är och hur man räknar ut det? Vi kan hitta definitionen i den
aktuella forskningsrapporten och på många andra ställen:
vikten i kilo dividerad med kvadraten på längden i meter. Detta
index kan man räkna ut med hjälp av en fickräknare. När
BMI är minst 40 väger en person som är 180 cm lång
130 kg eller mer!
De statistiskt säkerställda risksiffror som nu gått landet
runt gäller således inte för någon småfet
Medelsvensson. Användningen av begreppet övervikt hos SVT och
TT är grovt missvisande och ägnat att i onödan oroa ett
mycket stort antal personer som ligger i en helt annan riskklass.
I den amerikanska undersökningen noterades sammanlagt 57 145 dödsfall
i cancer. Av dessa inträffade 228 (0,4%) i gruppen med BMI på
40 eller högre. Det handlar om en liten extremgrupp i vikthänseende.
Övervikt räknas vanligen från BMI 25 och fetma från
30. Om vi ser på undersökningens data för den stora gruppen
överviktiga mellan 25 och 29,9 ligger faktiskt cancerdödligheten
för män där 3 procent lägre än bland de normalviktiga.
I kvinnogruppen ligger dödligheten däremot 8 procent över.
I denna riskklass väger en person på 180 cm mellan 81 och 97
kg!
Artikeln i DN 24/4 bygger till stor del på en intervju med professor
Adami. Som den är skriven är den inte tydlig när det gäller
i vilket viktområde det finns befogad anledning till oro. Som vi
har sett är måttlig övervikt inte alls tillräcklig
för att risken att dö i cancer skall vara ökad på
något alarmerande sätt.
Hans-Olov Adami och Dimitrios Trichopoulos har skrivit en särskild
kommentar till fynden i samma nummer av New England Journal of Medicine
där forskningsrapporten är publicerad. De för en balanserad
och intresseväckande diskussion av de obesvarade vetenskapliga frågor
som anmäler sig, men det konkreta problemet vilka människor
som har anledning att oroa sig kommer inte upp.
Min poäng är inte att det skulle vara riskfritt med övervikt.
I stället vill jag peka på att den här nyheten handlar
om livsstilens inverkan på cancerrisker. Hela canceretablissemanget
inklusive Cancerfonden står bakom uppfattningen att den personliga
livsstilen betyder oerhört mycket mer i sammanhanget än alla
andra miljöfaktorer tillsammans. Det är en internationellt spridd
uppfattning, som faktiskt inte har forskningsstöd som står
i rimlig proportion till det stora genomslag den fått. Samtidigt
är det en styrande föreställning om hur verkligheten ser
ut, som starkt påverkar hur forskarnas intresse inriktas och hur
forskningsanslag beviljas. De forskare som fortfarande inte är övertygade
om att sådant som industrikemikalier och strålning från
mobiltelefoner är ofarliga saker har svårt att få anslag.
Hans-Olov Adami var starkt pådrivande i den kampanj mot påstått
oseriösa forskare som tog fart i och med publiceringen av artikeln
Forskare som pratar strunt i SvD 3/9-01. Det viktigaste uppgivna
motivet bakom den ganska fräna kampanjen var ju att allmänheten
inte fick oroas i onödan, och att journalisterna därför
borde utbildas och vägledas så att de inte spridde vilseledande
information. Senare har Adamis namn i hög grad kommit att förknippas
med begreppet greenwashing. Det finns mycket starka ekonomiska intressen
som gynnas av att allmänheten och forskarna sysselsätter sig
med livsstilsfrågor och inte tänker så mycket på
olika yttre faror, där i regel någon industribransch är
inblandad (www.gbg.bonet.se/bwf/sv/links_sv/gl.html>).
En nyhet om livsstil och cancer har nu tyvärr gått ut i vilseledande
form, som säkert sprider obefogad oro. Hans-Olov Adami är intervjuad,
men han har kanske inte haft något inflytande över just det
som blev vilseledande. I så fall är det ju otur att hans namn
är kopplat till den här nyheten. Möjligheten att komma
med ett eftertryckligt tillrättaläggande återstår
naturligtvis.
Per Dalén
|