Staten satsade 20 miljoner på folkbildning om EMU. Pengarna styrdes med hjälp av särskilda direktiv till samarbeten mellan studieförbund och partikanslier. Folkliga, ideella organisationer fick inget. Resultatet blev att
Ja-sidan kunde producera propaganda i namn av folkbildning, som få var intresserade att ta del av.

De går lätt att känna igen. Glättiga står de där och delar ut gratismaterial för Ja-sidan mot månadslön. Det gäller att ha storföretagens sponsringspengar i ryggen. Om det skulle vara problem att finna tillräckligt med folk till propagandaarmén är dessutom AMS beredda att hjälpa till. Arbetslösa kan tvingas ta arbete för Ja-sidan eller få sitt understöd indraget hotar en chef på AMS med.
Ja-sidan är på gång med sista fasen i sin kampanj som förts i åtminstone tre steg. I det första steget gällde det att få betalda kampanjmakare att sprida Ja-propaganda för 20 statliga miljoner med folkbildning som täckmantel. Eftersom resultatet av denna folkbildning blev så dåligt tillsattes en statlig utredning. Den kom fram till att pengarna stort sett kastats i sjön.

Delegation med 20 miljoner
Det var när Euroländerna antog EMU fullt ut 1999 som svenska staten tänkte ut en metod som Ja-sidan skulle komma att använda för att försöka övertyga svenska folket om det förträffliga med Euron. En delegation tillsattes med 20 miljoner till sitt förfogande för folkbildning om EMU.
Att föra bort pengarna från ideell folkbildning i folkrörelser som bygger på engagemang, och ersätta den med professionellt styrd verksamhet där Ja-sidan kan ha så mycket kontroll som möjligt över innehållet i studiematerialet, blev modellen för att använda de statliga miljonerna.
Ja-sidans stora problem är att de saknar en hel del långsiktigt folkrörelseengagemang för sin sak. Därför utgjorde en demokratisk fördelning av medlen till alla som genomförde folkbildning grundad på den svenska ideella folkbildningstraditionen ett hot mot Ja-sidan.

Inget till ideella Nej-sidan
Folkrörelsen nej till EU och andra EMU-motståndare måste hållas borta från möjligheter att stärka kunskapen hos svenska folket så att Ja-sidan i kraft av sin sponsring från storföretagen kan vinna när det blir dags för folkomröstning.
Först gällde det att se till att ideella folkrörelser inte skulle kunna komma på fråga som mottagare av de statliga kam-panjmedlen men att Ja-partierna skulle kunna tillskansa sig en stor del.
Enligt den förordning som utfärdats skulle de beviljade medlen gå till folkbildningsorganisationer, folkhögskolor och liknande sammanslut-ningar. Den av regeringen tillsatta delegationen brydde sina huvuden och kom till slut fram till svaret att med liknande sammanslutningar menas ”endast organisationer som har folkbildning som huvudsaklig uppgift”.
Så hade man enkelt blivit av med ideella folkrörelser.

Ideella = obalanserade
Nästa steg blev ett beslut om att hur studiematerialet i folkbildningen såg ut var helt ointressant. Studiematerialet som folk-bildningsorganisationerna tog fram var ”inte balanserade och kan ej så heller vara”. Härmed lämnades fritt fram för Ja-partipropagandan bakvägen. Anställd personal på partikanslier kunde utforma studiematerial åt anställd personal på folkbildningsorganisationer medan ideella folkrörelsers folkbildning kunde svältas ut.
Men hur skulle detta antidemokratiska krumbuktande och utförsäljning av den svenska folkbildningstraditionen motiveras? Trots allt har denna tradition där folkrörelser drivit folkbildning burit fram vår demokrati i snart hundra år. Här behövdes goda argument.
Delegationen kom fram till att medan innehållet i studiematerialet var ointressant för att bedöma hur väl folkbildningen levde upp till demokratiska idéer om kritisk hållning så är däremot organisationsformen helt avgörande. ”Det viktiga är grundinställningen, att folkbildningen är kunskapssökande” menade man och fortsätter sedan med avfärdandet av folkrörelsers folkbildning:
”Andra organisationer som till exempel ensidigt tagit ställning för eller mot EMU fick därför inga bidrag.”
Detta påstående är inte helt begripligt men innebär i praktiken att partier på Ja-sidan som vill använda medlen för sin propaganda kan göra det medan ideella folkrörelser på Nej-sidan inte får göra det. Ja-propaganda gjordes nämligen av anställd partipersonal i samverkan med studieförbund och ingår därför i den kategori med material som delegationen anser kan vara utformade hur som helst medan ideella folkrörelser är uteslutna eftersom de inte påstås vara kunskapssökande på rätt sätt.

Makthavarnas folkbildning
Att kollektivt frigöra sig och söka kunskap i strid med makthavares tolkningsföreträde som folkrörelser alltid gjort är något den statliga delegationen menar hindrar personliga ställningstaganden. Folkrörelsers folkbildning ska istället ersättas av förment neutrala handläggare i professionella organisationer.
Hur gick det då för delegationens folkbildningssatsning? Vuxenskolan utbildade 1 792 egna studiecirkelledare som lyckades locka sammanlagt 2 638 deltagare i studiecirklar, TBV utbildade 375 studiecirkelledare som lockade 337. Dyra studiecirkelutbildningar med personer utan intresserad omgivning som utkommenderats tycks vara det dominerande mönstret.
Sammanlagt utbildades 5 500 cirkelledare som knappt lyckades värva tre personer var till kurser.
De statliga utredarna kan konstatera att det inte blev så mycket traditionell folkbildning för de 20 miljonerna. För att frisera resultatet rapporterade en del studieförbund höga siffror för ur folkbildningssynpunkt meningslös verksamhet. Vuxen-skolan hade exempelvis spritt en broschyr i 150 000 exemplar och lyckades på så sätt ensamma uppnå 10 gånger fler möjliga personkontakter än alla studieförbundens studiecirklar tillsammans.

Föga balanserat resultat
Om det var illa med uppslutningen i de välfinansierade studiecirklarna var det än värre med studiematerialet. Här tvingas de statliga utredarna konstatera i sin sammanfattning att:
”Av de tre studiematerial som granskats problematiserar två av dem inte nämnvärt en svensk EMU-anslutning, medan det tredje mer tydligt uppmanar till förutsättningslösa diskussioner. Inget av materialet problema-tiserar dock den för svensk demokrati traditionellt viktiga frågan om jämlika villkor mellan landsbygd och stad vid en eventuell EMU-anslutning.”
KFUK-KFUM anlitade Kristdemokraternas partisekreterare för att skriva studiematerialet. Av detta följde att EMU:s koppling till strävan mot en gemensam finanspolitik inte problematiserades. De statliga utredarna höjer inte minst ögonbrynen för hur hela denna folkbildningssatsning helt och hållet var ett led i förberedelserna för Kristdemokratiska partistämman.
Moderaternas Medborgarskolan gick än längre i Ja-propaganda i sitt studiehäfte. Här förklarades att det var helt orealistiskt att Sverige stannar utanför EMU. Något sådant gällde det uppenbarligen att undvika:
”Sverige kommer då att på sikt bli en bananrepublik” hävdade författaren. När det gällde medlemskapet i EMU var studiehäftet lika tvärsäkert. ”Tack vare medlemskapet i EU har Du redan nu en ekonomisk frihet som Du tidigare endast kunde drömma om.” Studiematerialet anger endast negativa konsekvenser av att inte gå med i EMU. När frågor ställs om att lista både positiva och negativa argument verkar det vara ett tecken på strävan mot allsidighet, åtminstone när man uppmanar till egna synpunkter. Men det är skenbart eftersom studiecirkeldeltagaren enbart uppmanas att se till sitt egenintresse som konsument och inget annat.

Delegationen beslöt granska
De statliga utredarna konstaterar torrt som avslutning:
”De folkbildningsideal som förväntas vara utgångspunkten för studierna torde vara svåra att leva upp till med enbart detta studiehäfte som utgångspunkt. Häftet i sig ger litet utrymme för allsidig belysning.”
ABF:s material granskas också och man finner det betydligt bättre än det kristdemokratiska och moderata. Sammantaget konstaterar de statliga utredarna att alla studieförbund klagat på dåligt intresse.
Till delegationens moraliska försvar bör man påpeka att den själv beslutade om att en granskning skulle genomföras av hur medlen använts.
Så misslyckades ja-sidans första steg i sin kampanj. Det folkliga EMU-motståndet kunde inte avstyras med översubventionerad Ja-propaganda förklädd till folkbildning.

Tord Björk