Finland efter EMU-inträdet
”Vi är en båt utan roder”

I svenska massmedia brukar man framställa Finland som ett föredöme för övriga nordiska länder, som inte ingår i den europeiska valutaunionen, och vi får veta att det gått så bra för Finland sedan de övergått till euro som betalningsmedel.
Under folkriksdagen i Lillehammer i slutet av augusti träffade jag två finländska deltagare, Ulla Klötzer och Gerd Söderholm, som gav en annan bild av tillståndet i Finland.

Gerd är ekonom, översättare och frilansjournalist. Ulla är en välkänd eldsjäl inom EU-motståndet. Hon arbetar sedan många år i finska Alternativ för EU, är aktiv i Kvinnor för fred och har varit vice ordförande i de gröna innan de övergick till en federalistisk hållning.
Kerstin: Hur kom det sig att det finska folket röstade ja till EMU?
Ulla: Vi har aldrig fått rösta om EMU. 1994 röstade vi om Maastrichtavtalet och där ingår den monetära unionen. Politikerna sade då att vi skulle diskutera EMU senare och det tolkade vi som att det skulle bli en folkomröstning. Men det löftet innebar att det var riksdagen som diskuterade och tog beslutet. Vi blev grundlurade. I princip har inte heller svenskarna möjlighet att rösta om EMU. Ni är lika mycket inne i ”the deep shit” som vad vi är. I Finland säger man nu att det är ingen idé att protestera, politikerna gör ändå som de vill. Det är en oerhört farlig inställning.

Gerd: Långt före EMU-inträdet anpassade man landets politik efter det. Finland skulle uppfylla de fyra Maastrichtkriterierna, men folk visste inte ens om det. Anpassningen resulterade i att man fick en brant uppåtgående arbetslöshetskurva.1990 var vår arbetslöshet 3,24 procent, sedan steg den år för år och blev i nivå med den i Spanien.

Ulla: Det här var en medveten politik för i EU-debatten sade politikerna att vi måste gå med i EU för att få ned arbetslösheten – en arbetslöshet som man drivit upp genom en medveten politik. Efter EU-inträdet sjönk arbetslösheten igen, eftersom den var konstgjort uppdriven, men inte till den nivå den var 1990. Att arbetslösheten sjönk igen berodde till största delen på att man införde sysselsättningsåtgärder, skolning, kurser med mera, för att få siffrorna att se fina ut. Det var också en inkörsport till den monetära unionen. Vad man inte talade om var att man måste klippa i den offentliga budgeten, man klippte i understöden till kommunerna, och när man drar ner i kommunerna, så drar de ner i hälsovården, biblioteken och så vidare. 800 småskolor har stängts i Finland under de sista åren och massor av bibliotek. Man får större sjukavdelningar på sjukhusen, färre sköterskor per enhet, klasserna blir större i skolorna. Och då kommer vi in på det som också ingår i EU:s politik, nämligen privatiseringar. När servicen blir så här förbaskat dålig, då säger man från politikernas sida att då privatiserar vi så att vi får bättre service och så är vi inne i klassamhället. I en situation då servicen är dålig, tar folk emot ett sådant argument.
Folk föredrar höjda skatter

Kerstin: I Sverige säger vi att EU kräver att den offentliga sektorn ska vara så liten som möjligt, eftersom den anses vara konkurrenshämmande, och därför skär man ner.

Gerd: Det är en gammal liberalistisk doktrin att den offentliga sektorn är tärande. Nu lämnar man över viktiga samhällsfunktioner till privatkapitalet även när det gäller sådant som hela befolkningen behöver. El behöver alla, telefon behöver alla, vatten behöver alla, ren natur behöver alla. När den privata businessen ska få övertaget i samhället, så gör de enorma vinster på det som har varit naturliga monopol i de nordiska staterna. En monopolfaktor, det vill säga vi skattebetalare, har finansierat verksamheterna för att hålla igång samhället till lägsta pris så att även låginkomsttagare kan betala. Men en privat företagare kan själv stänga av till abonnenterna.

Ulla: De har nu på EU-planet gått ut och sagt att skatterna ska sänkas för att vi ska kunna konsumera mera, det är en uttalad EU-strategi. I Finland tillfrågades medborgarna i en gallup om de ville ha sänkta skatter, men finländarna ville i stället ha höjda skatter om de med det fick bättre service. Regeringen går stick i stäv emot vad finländarna vill ha – vi vill ha mer service som är betald av skattemedel och mindre pengar för konsumtion, men EU vill ha det tvärtom.

Gerd: Jag vill tillägga att vi måste ha den strategin när vi inte längre har vår centralbank. Vi har inte längre en centralbank som kan trycka pengar, vi har inte längre rätt att acceptera hög inflation för att få lägre arbetslöshet, eller att ändra på räntan om ekonomin är överhettad eller svag. Vi är en båt utan roder. Och då ska vi bara vänta och se om allting ordnar sig med hjälp av företagen. Vi har inte längre någon flexibilitet inom arbetsmarknaden. Man spekulerar i arbetslöshet.

Mathjälp från EU
Kerstin: Du har skrivit om att klyftan mellan fattiga och rika har vidgats och att ni har fått matköer, och så vidare. Men i Sverige har man ju sagt att ni har fått det så väldigt bra efter EU-inträdet.

Gerd: Brödköerna kom som en effekt av att fattigdomen ökade. När man inte får arbete och inte får mer arbetslöshetsunderstöd och inte kan omskola sig mer, så får man då ställa sig i en brödkö. Vår regering accepterar att Finland har fattiga. Ordet fattig förekommer inte i ett välfärdssamhälle, men nu talar man om fattiga som om det vore den naturligaste sak i världen att de ska finnas.

Ulla: Brödköerna har vi sett själva, så det är ingenting vi har hittat på. Vi får så kallad mathjälp från EU. Att Finland, ett nordiskt före detta välfärdsland, ska få hjälp av EU när tusentals barn dör dagligen i Afrika och Indien, det är en skam. Och jag skäms för det. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är bara vi som har sagt att folk blir fattigare och att klyftorna ökar, utan det har stått i Helsingin Sanomat, som minsann inte är EU-skeptisk. De har skrivit öppet om brödköerna och om fattigdomsklyftan som har ökat. Och klyftan blir bara djupare.
Ni i Sverige har en viss flexibilitet när ni har kronan. I Norrland har ni haft en arbetslöshet på cirka tre till fem procent, medan det på vår sida av gränsen i norra Finland är en arbetslöshet på 18 procent. Näringsstrukturen är densamma i båda länderna, men vi har inte sådan flexibilitet att vi kan stödja som vi borde. Sverige har lite större frihet att ge stöd och i Sverige mår barnfamiljerna definitivt bättre än i Finland. Barndagvårdsavgifterna, till exem-pel, är lägre för svenska familjer. Den ekonomiska bördan på familjerna ökar när staten har för lite pengar.

Redan NATO-medlemmar
Kerstin: Du tog upp tidigare att Sverige och Finland indirekt är med i NATO genom VEU, kan du utveckla det lite?

Ulla: Den västeuropeiska försvarsunionen var ett embryo som hängde ihop med EU genom euratomavtalet och kol- och stålunionen. Finland och Sverige var inte medlemmar i VEU, eftersom vi var neutrala stater, och det blev ju ett problem för EU eftersom de ville bygga upp ett gemensamt försvar. Det står i protokollen till Maastrichtavtalet att VEU utgör den västra pelaren för NATO. Detta var ett problem, eftersom 75 procent av Finlands befolkning inte vill vara med i NATO. Då gjorde man så att man bakade in hela VEU, så att det inte längre var åtskilt från EU. Det enda som har lämnats utanför av VEU:s traktat är solidaritetsklausulen, att man ska ställa upp för varandra vid konflikt. Men det kommer i stället med nu, i den nya EU-grundlagen. Det här kom till utan att Finlands befolkning visste om det. Så i princip är Finland med i den västra pelaren av NATO liksom Sverige.
Gerd: Det främsta argumentet för mig att vara mot EU är att man stjäl landet från ungdomarna. Vilken politik kan de sedan föra? De kan föra en politik för sin egen karriär i konkurrens med hela Europa. Det är en omöjlig sits för dem. De måste sträva efter att vara så utbildade att de vinner. Solidariteten har fallit bort från samhället.

Kerstin Palmlund