Kenneth Hermele påpekar i ”Allt du inte vill veta om EMU om du tänkt rösta ja” att konjunktursvängningarna kommer att förvärras om vi går med i EMU, detta på grund av att svensk konjunktur inte följer den europeiska helt, och att vi därför riskerar att utsättas för asymetriska chocker.
Asymetriska chocker kallas ekonomiska störningar som inte drabbar alla länder lika. Vissa länder utsätts mer än andra för ekonomiska störningar på grund av att de har en annan sammansättning på näringslivet. Sverige hör till de länder där asymetriska orsaker stått för mer än 70 procent av BNP-svängningarna. För ett sådant land är det mycket oklokt att gå i valutaunion med länder som reagerar som världsekonomin i stort, såsom de stora länderna på kontinenten, vars kon-junktursvängningar till mer än 70 procent följer världskonjunkturen.
Om vi går in i EMU kan vi inte motverka lågkonjunktur genom budgeten eftersom vi då måste följa stabilitetspakten och konvergenskriterierna. Fram till nu har vi gjort det frivilligt. Då får statsskulden brutto vara högst 60 procent. Det hjälper inte att svenska staten till skillnad från andra länder har ekonomiska tillgångar som gör att det netto inte finns någon skuld. Den offentliga sektorns underskott får högst uppgå till tre procent. En konjunktursvacka kommer att minska skatteinkomsterna utan att vi kan motverka det. Då måste utgifterna minskas när det blir lågkonjunktur. De som inte klarar kriterierna får böta (för Sverige skulle det röra sig om 10 miljarder kronor).
De buffertfonder som föreslås byggas upp genom sänkt budgettak kommer att öka på arbetslösheten genom att ekonomin dras ned. Men att anslå en halv procent av statsbudgeten kan inte ge stora buffertfonder, utan de skulle behöva vara tio gånger större för att motsvara vad en rörlig krona har skyddat oss.
Inte heller kan vi skyddas av EU som bara har en budget på en och en kvarts procent av BNP (varav hälften jordbruksstöd). I riktiga federationer tar budgeten 15-30 procent. I USA kompenserar den federala budgeten 40 procent av en delstats inkomstminskning genom inkomst-överföringar, arbetslöshetspengar och bidrag.
Dessutom är inflationsbekämpning EU:s överordnade mål, resten är vackra ord. ECB tillåter högst två procents inflation. Det innebär 1,5 procent i snitt, medan riksbanken tillåter runt två procent. Den halva procenten lägre inflation skulle öka svensk arbetslöshet från fyra procent till 5,5 procent. Vi skulle alltså få 150 000 fler arbetslösa som skulle behöva bidrag istället för att betala så där 12 miljarder i skatt. För att få två procents arbetslöshet (som vi hade innan) skulle riksbanken behöva tillåta dubblad inflation.
Kronan är ingen ”skvalpvaluta”. Kronan har de fyra sista åren bara varierat tio procent medan euron varierat 25 procent. Men att kronan rör sig upp och ner är ett friskhetstecken. Det håller vår konkurrenskraft stabil. Förra gången vi hade en låst kurs mot en eurovaluta, ecun, betydde det en halv miljon förlorade jobb innan kronan släpptes fri. Binder vi oss vid euro vid för hög kurs finns inte den möjligheten igen.
När inte valutakursen eller räntan och inte budgeten kan ändras blir det arbetskraften som får ta smällen, genom sänkta löner eller genom att flytta till områden med mer arbete. I USA som ändå är relativt homogent och har samma språk flyttar 2,4 procent mellan delstaterna varje år för att få arbete. I EU är det en halv procent. Är det ett Europa med husvagnskaravaner som flyttar efter jobben vi vill ha?
Att gå med i EMU skulle således innebära att vi skulle förlora skyddet mot konjunktursvängningar och att kostnaderna för dem flyttas över från samhället till individerna. Det slår igen mot samhället genom mindre skatteinkomster och ökad arbetslöshet. Företagen kan pressa ner löner och arbetsvillkor. Kortsiktigt tjänar näringslivet på det, men förlorar långsiktigt genom minskad köpkraft. EMU är del i ett nyliberalt projekt, som det är svårt att förstå varför ledande socialdemokrater och fackföreningsmänniskor står bakom.
Hans Sternlycke
