Psykologiska skeenden skildras då och då med finess i svensk film. Mer sällan kopplas dock individens inre resa till samhällets strukturer. Dessutom är karaktärerna ofta hämtade från en odefinierad medelklass. En del undantag finns. Lukas Moodysons succéfilm från förra året, Lilja 4-ever, visar på ett trovärdigt samhällsengagemang som dessutom är konstnärligt och psykologiskt väl gestaltat. Samhällskritisk spelfilm har således visat sig ekonomiskt hållbar och det finns tecken på att fler följer i spåren.
Capricciosa är en bioaktuell film som också har drag av så kallad diskbänksrealism eller socialrealism. Denna genre uppstod i England på 1950- och 60-talen som en motvikt till den engelska överklassens ihåliga livsstil. Några av de främsta engelska författarna och filmskaparna valde att skildra arbetarklassens och den lägre medelklassens verklighet. Ken Loach var med från början och har gjort flera mästerverk under åren. Fortfarande kommer både han och andra stora brittiska regissörer med nya verk som insiktsfullt förenar samhällskritik, mänskliga relationer och konstnärlighet. I dessa framgår att individens problem inte kan frikopplas från den status och det livsrum som tilldelas denna i den sociala gemenskapen.
I Sverige har till exempel Stefan Jarl dragit sitt strå till stacken med filmer som Ett anständigt liv. Men bland få svenska filmer i genren står sig fortfarande klassikern Kvarteret Korpen av Bo Widerberg. Det finns flera likheter mellan denna och Reza Baghers Capricciosa. Alkoholen som tröst för arbetaren i svåra stunder, sonen med ambitioner som vacklar på grund av att viktigaste förebilden i livet, föräldern av samma kön, sviker. Kopplingen till samhället och hur detta tar hand om sina medborgare finns också i båda filmerna.
I Capricciosa dör modern, och fadern med tre barn lämnas ensamma. Fadern tar till flaskan som han gjort tidigare i livet, flyr till a-laget på gatan och äldste sonen lämnas med ansvaret. Filmen skildrar hans strävan att ta hand om syskonen samtidigt som han försöker leva ett eget tonårsliv kämpande med svagheter som liknar faderns. En viktig aspekt är kampen att hålla deras tillvaro hemlig inför ett samhälle som inte kan acceptera en sådan familjebildning.
Manusförfattaren och regissören Reza Bagher har stora ambitioner men det håller inte hela vägen. Bitvis är filmen stark och angelägen, särskilt temat hur vi hanterar sorg och motgångar. Men manuset haltar och är emellanåt förutsägbart och pretentiöst.
Capricciosa är ändå sevärd men Kvarteret Korpen på video rekommenderas desto mer. Se också de brittiska filmerna i genren. Ken Loachs filmer finns ofta i videobutiken, däribland Sweet sixteen som gick på bio tidigare i år. Det är en nattsvart och oerhört gripande skildring av vad som kan hända med barn som växer upp i en miljö där droger och kriminalitet är en del av vardagen. Loach använde sig av aktörer med sådana erfarenheter som tilläts improvisera, och filmen är skrämmande i sin äkthet. Mike Leighs Allt eller inget är ytterligare en aktuell brittisk socialrealistisk film som på ett engagerande sätt skildrar nutida arbetarklassproblem. I denna som i flera andra filmer i genren görs detta med humor och värme.
Förhoppningsvis ser vi också fler utomeuropeiska filmer av detta slag i och med att den aktuella Guds stad har blivit en sådan succé.
Benita Eklund
