Bron beskrivs som vackert fredsprojekt

Möjligen är det svårt för en Stockholmsbo att inse storleken på projektet och bygget Öresundsbron. Att den är väldigt lång och att enorma mängder betong, pengar och känslor har gått åt är tydligt, men när Lars Westman och Fredrik Gertten vandrar med sin skakande handkamera över myllrande verkstadsgolv, intervjuar nästan chockartat förtjusta brotekniker och gråtande uppgivna motståndsaktivister tillkommer en extra dimension.

Westman och Gertten har följt brobygget under fem år. De har ställt in siktet på fem olika personligheter med skilda relationer till bron och intervjuat dem under olika omständigheter. Om filmarna har en egen åsikt om Öresundsbron så skiner den i alla fall inte igenom. Objektiviteten står främst. De verkar ha fattat sympati för såväl den bropositive machokranföraren Stig, omgiven av porrbilder i sin lilla hytt 50 meter upp i luften, som den genomengagerade aktivisten Jill, som hamnar i tingsrätten på grund av sitt motstånd. Filmen skrämmer därför varken bort ja- eller nejsägare.

Det finns dock en huvudperson som framställs lätt förlöjligande – vd:n Sven Landelius. Men det är mest hans egen förtjänst. Han drämmer i med det ena patetiska uttalandet efter det andra, han är lite av en skådespelare som gör parodi på sig själv utan att veta om det. Eller vad sägs om: ”Vi bygger inte bara en bro. Vi bygger en konstgjord ö också. Och en tågtunnel. Och en halvö. Och framför allt – förbindelser mellan människor.” Han pratar om hur han diskuterar miljöfrågor med sina barn vid frukostbordet och om vikten av att knyta samman kontinenter. Som något annat fredsprojekt. Rösten hela tiden låg och mild, döljande åtskilliga maktbegär under ytan. Hans största dröm håller på att gå i uppfyllelse. Han beter sig som en kung som inbillar sig att det är han själv som bygger, fast det egentligen är tusentals byggarbetare, några med akuta ryggproblem, några som får sätta livet till.

Ibland verkar det som om filmarduon låtit sig imponeras av sitt broobjekt. Amerikansk inspirerad segermusik kommer smygande och vi invaggas i tron att detta måste onekligen vara något utomordentligt storartat.

Mötet mellan danskar och svenskar utgör ett kapitel för sig. Danskarna tycker att svenskarna är löjliga som inte kan ta en pilsner efter jobbet bara för att de ska jobba nästa dag. Men, säger dansken, när det är fredag dricker de sprit som vi dricker vatten. Annars handlar samtalen om brudar och fotboll. Intet nytt under solen alltså.
Mot filmens slut får vi åter se bromotståndaren Jill, som tidigare glatt envisats med att kalla sig själv ja-sägare (till miljön m.m.) och de andra nej-sägare. Nu blickar hon ut mot den milslånga betongkonstruktionen, gråter och säger: ”Det är så jävla tråkigt att ha så lite kvar att tro på.” Ingen regering och riksdag har brytt sig om protesterna, enligt henne.
Och kronprinsen och kronprinsessan på röda mattan inviger leende vd-Svens baby. Svens livs mål är nått.

Jenny Svenberg