På papperet finns det ett rejält lagligt stöd för vårdtagarna inom äldrevården och omsorgen. Men hur fungerar det i verkligheten?

Åklagarmyndigheten i Helsingborg har beslutat om en förundersökning angående avdelningssköterskan i Landskrona och det svåra bensår som drabbade en kvinnlig patient. Någon anmälan om brott har inte inkommit till åklagarmyndigheten, men chefsåklagare Jörgen Lindberg harpå eget initiativ inlett en förundersökning.
Misstankarna gäller misshandel. Åklagarmyndigheten bevakar uppgifter som framkommer i massmedia. Ett par gånger om året tar man upp ärenden på det här sättet. Fallet utreds också av Socialstyrelsen – en av sjukvårdens granskningsinstanser. Två undersökningar pågår alltså parallellt vilket är ovanligt. Men det är två mycket välkomna initiativ med tanke på vad som händer inom just äldrevården.

Skuldfrågan
Hur ser då skuldfrågan ut inom denna svårgreppade verksamhet? Bär den (ansvariga) sjuksköterskan ensam ansvaret? Den första oklarheten bör omgående förtydligas.
Sjuksköterskan, benämns i medierna (av okunskap?) för ”ansvarig sjuksköterska”, vilket lätt skulle kunna misstolkas som om det gällde den medicinskt ansvariga sjuksköterskan, MAS.
För övrigt kan konstateras att sjuksköterskan gjorde fel som inte omedelbart och skriftligen rapporterade avvikelserna till MAS-en. Men förmodligen finns det fler brister i ansvarsfrågan som seriöst måste utredas. Det är lätt hänt att syndabockar plockas fram.

Alla i vårdkedjan har ansvar på sina respektive nivåer. Sköterskan på avdelningen och omvårdnadspersonalen befinner sig närmast vårdtagarna på denna form av boende. Omvårdnadspersonalen ska rapportera till avdelningssköterskan om avvikelser. Vilket de i Landskronafallet uppges ha gjort.
Det ska också på varje enhet finnas en blankett för avvikelserapportering, en blankett som omvårdnadspersonalen och avdelningssköterskan tillsammans eller var för sig fyller i och skickar till MAS-en.
Vid incidenter ska MAS-en rapportera till politikerna. Det bör finnas rutiner för detta. MAS-en har ett självständigt ansvar för anmälan enligt Lex Maria och för rutiner som gäller enligt hälso- och sjukvårds-lagen (HSL). Verksamhetschefen har ett mer praktiskt övergripande ansvar samt personalansvar och ska se till att information når personalen.

Lagstadgat ansvar
Om nu avdelningssköterskan ignorerade fallet, eller inte vågade anmäla det, så har omvårdnadspersonalen ändå ett eget lagstadgat anmälningsansvar. Detta enligt Lex Sarah 71 a. Lagen innebär skyldighet för personal inom äldre- och handikappomsorgen att anmäla allvarliga missförhållanden.
Har omvårdnadspersonalen i Landskrona anmält händelsen enligt Lex Sarah? Eller nöjde sig omvårdnadspersonalen med att tala med sjuksköterskan? Eller vände sig personalen så småningom direkt till MAS-en? Eller till verksamhetschefen?

Kommunens ansvar
Det är kommunens plikt att via verksamhetschefen informera sin personal om att de är skyldiga att anmäla missförhållanden enligt Lex Sarah. Har så skett? Och när? Vilket lätt går att kontrollera eftersom landets kommuner ska skicka en kopia av instruktionerna till länsstyrelserna.
Det här är förmodligen en svag länk i vårdkedjan. Få kopior har nämligen inkommit till landets länsstyrelser om skriftlig information till omvårdnadspersonalen. Och man undrar varför?

Skuldansvar måste fördelas rättvist
Här finns ett skuldansvar som i Landskronafallet måste fördelas rättvist. Har vårdpersonalen skriftligen fått skriftlig information från kommunen om anmälningsansvar enligt Lex Sarah då har de också del i skulden. Om personalen inte fått denna information så är det kommunen/verksamhetschefen som har del i skulden.
Nu kommer förmodligen Socialstyrelsen att kräva en skärpning när det gäller kommunernas ansvar att skriftligen informera omvårdnadspersonalen.
Sen återstår ändå den stora, svåra frågan:
Vågar personalen anmäla? Vem i omvårdnadsgruppen vågar ta initiativet? Tidigare beskrivna personalfall i denna tidning talar om risken för att bli obekväm.
På en arbetsplats med god arbetsmiljö och öppenhet behöver det aldrig gå så långt som i Landskrona. Personalen ska vända sig till avdelningssköterskan, MAS-en eller verksamhetschefen. Omständigheterna med bensåren skulle, om fallet sköts rätt, ha åtgärdats eller nått den politiska nämnden långt före det att maskarna började krypa.

Vem gör vad?
Verksamhetschefen har det yttersta ansvaret enligt § 29 i hälso- och sjukvårdslagen.
MAS-ens uppgifter regleras av 24:e paragrafen i HSL. Hennes ansvar avser bland annat den vård och behandling som patienterna ges. MAS:en utövar sitt ansvar genom att planera, styra, kontrollera, dokumentera och redovisa arbetet med verksamhetens kvalitet och säkerhet. Detta enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:24), som är speciellt viktiga både för MAS-en och verksamhetschefen.
MAS-ens och verksamhetschefens ansvarsområde överlappar delvis varandra. Socialstyrelsen anser det vara viktigt att MAS-en och verksamhetschefen har ett dokument som dem emellan reglerar vem som gör vad. Den fråga som vi nu, genom två parallella utredningar, hoppas få svar på är: Kan man lägga hela skuldfrågan på avdelningssköterskan eller finns det andra brister i vårdkedjan som bör tydliggöras?

Eivor Karlsson