Vad händer i framtiden? Ja, det är en inte allt för enkel
fråga hemma i Sverige, men ännu svårare i länder
som Makedonien eller i provinsen Kosova (Kosovo). För varken den
gemensamma framtiden eller den politiska är det minsta klar. För
Kosova finns ingen planerad framtid i form av hur länge det Natoledda
KFOR och den tillsatta FN-administrationen UNMIK ska finnas kvar i omradet.
I grannlandet Makedonien ges politiska löften om stöd till
multietnisk verksamhet men verkligheten är någonting annat,
allt bra som görs på gräsrotsnivå har internationella
bidragsgivare, och de personer som har potential att jobba med multietniska
ärenden, de flesta ungdomar, försvinner utomlands i stället
för att tas tillvara som en resurs i den egna förvaltningen.
På Pristinas sjukhus, som för övrigt är det enda
riktigt fungerande i provinsen, möter jag Shippe och Andrea. Dom
är båda runt tjugo år och studerande vid Pristinas universitet,
men jobbar samtidigt på sjukhusets njuravdelning. Avdelningen är
fullbelagd och endast fem sköterskor jobbar dagtid och två
nattetid.
Shippe välkomnar oss och vi går till ett litet fikarum. Frågorna
ström-mar över mig om hur livet är i Sverige och i väst,
för tydlig är deras uppfattning om att de bor i Öst. Shippe
studerar kemi men jobbar 24 timmar i sträck på sjukhuset varannat
dygn. Nu är det ledighet från skolan så hon kommer inte
efter i studierna. Hon skulle helst av allt vilja flytta bort från
Kosova men hon kan inte få visum till något annat land eller
EU.
”Det är sådana som hon som är Kosovas framtid”,
säger hennes far, men själv undrar hon om det finns någon
framtid. “Min far är väldigt stolt över mitt jobb
här, och han skulle bli väldigt ledsen om jag valde att sluta”.
För
drömmen finns någon annanstans, nämligen där det
finns en framtid och enligt ungdomarna i Kosova så finns den inte
där. Än har inte det globala styret kunnat enas om någon
gemensam strategi för provinsen. Kanske blir det enklare efter det
jugoslaviska valet den 25 september, men tills dess tampas de flesta i
provinsen med en oviss framtid.
I grannlandet Makedonien ser framtiden lite ljusare ut, landet har för
tillfället en regering bestående av både albanska och
slaviska makedoner. Dock har dessa positionspartier svårt att ta
tillvara på kompetens och mänskliga resurser från den
interetniskt tänkande NGO-världen, vilket också märks
i deras problem med att inplementera interetniska projekt. (NGO=Non gouvernmental
organizations, ung. frivilligorganisationer, reds anm.)
För budskapet, att landet bör ses som en mångfaldsenhet,
börjar ta sig fram genom den dynamiska NGO-världen. Men i stället
för att stödja denna verksamhet ekonomiskt eller genom att intressera
sig och följa upp deras entusiastiska verksamhet, förblir den
Makedonska admininstrationen full av positionsstörda förvaltningsmän/-kvinnor.
Det är genom kompetens om fredliga lösningar och interetniskt
tänkande tillsammans med ekonomisk tillväxt som Balkanregionens
framtid avgörs.
För att komma dit krävs det att man först tar till vara
de resurser som finns, men där framtiden är oviss hjälper
inte ens detta.
I alla dessa länder kämpar ungdomar på sitt håll,
för en gemensam framtid, medan politker i denna strävan fastnar
i korruption och maktpositioner.
Så om någon frågar vad lösningen till Balkans konflikter
finns så svarar i alla fall jag, hos ungdomarna.
Joel Lindh
PeaceQuest, Republika Makedonia
