Jag har beställt telefonfri vagn på tåget och träffar en elöverkänslig kvinna i kupén. Vi pratar om den eländiga trådlösa tekniken och det här med folks aningslöshet. För hur kommer det sig att det blivit normalt att ha en livsfarlig mobil? Varför gör inte människor riskbedömningar innan de lägger sig till med en ny pryl? Att cyniska pengaintressen styr världen borde väl ändå vara relativt allmänt känt. Därför borde naturliga följdfrågor vara: Vem vill att jag ska bli beroende av en pryl till, vilka tjänar på det, tyder något på att det finns risker, är prylen värd risken? Makthavare och myndigheter hycklar runt med försiktighetsprincipen, men de kommer aldrig att skydda oss med den så länge Ericssons och Telias vinster står på spel. Då lämnas individen att avgöra om “kunskapsläget är betryggande“ eller om det faktiskt finns forskning som visar på skador och stora risker med mobiltelefonin.
Men att människor skulle ställa sig dessa frågor är alldeles för mycket begärt. Vi gillar att lita på säljares försäkringar, att blunda och köra på, fascineras av den nya prylen som liksom alla de andra underlättar livet och ger förändring och fräschör till vardagen. Och så vips – prylen har blivit oumbärligt allmängods.
Varför gå runt med verklighetsfrånvända illusioner om personligt ansvar, individens inneboende goda vilja eller konsumentmakt? Det finns inget sådant, vi är till syvene och sist lättlurade flockdjur. När kulturklimatet dikterar: Köp – så blir du lycklig, ja då gör vi det.
För att inte tala om hur vi sätter allt vårt hopp till maskiner och högteknologi. Något som är övertydligt i ett högindustrialiserat och högteknifierat land som vårt. Här har vi verkligen underkastat oss, gjort oss själva så små och fullständigt beroende av elström, apparater och åter apparater. Vi lever fastklistrade vid maskinerna och söker glädjeämnen, storslagenhet och förundran via skärmar och tekniska innovationer. För att inte tala om lösningar på problem och ensamhet.
Socialpsykologen Erich Fromm är en av dem som pekat på hur vi underkastar oss och börjar dyrka våra egna skapelser, och därmed avsäger oss rollen som subjekt vilket fråntar oss möjligheten att skapa och agera intelligent och kärleksfullt. Han menade att det främlingsskap detta innebär, är den viktigaste aspekten hos den moderna personlighetstypen.
“Den främmandegjorda har förlorat kontakten med sig själv liksom med alla andra. Jaget upplevs liksom andra personer som objekt, med sinnena och förnuftet men samtidigt utan att sättas i sammanhang med sig självt och med yttervärlden på ett skapande sätt“
Fromm beskriver vidare detta främlingsskap som det som gamla testamentets profeter menade med avgudadyrkan. “Människan använder sina krafter och sin konstnärliga förmåga till att skapa en avgud och sedan dyrkar hon denna avgud“.
Maskinen eller tekniken är exempel på egna skapelser som vi börjat dyrka och gjort till avgudar. Den tekniska utvecklingen är en naturkraft som man inte kan hindra eller ifrågasätta och som alla okritiskt måste finna sig i.
Och nu, när den trådlösa kommunikationstekniken kommit, tyder allt på att vi gått så långt i vår avgudadyrkan av maskinen att den subtilt men mer obönhörligt än någonsin förut tar livet av oss.
Och det verkar som om vi, var och en, måste hamna i ett verkligt kristillstånd, bli tvingade, för att få distansen och modet att ifrågasätta de livsfientliga föreställningar som vi underkastar oss.
De elöverkänsliga som med hela sin varelse reagerar och säger “stopp – det här går inte längre“ kan inte på något sätt komma undan och fly från krisen vi alla borde acceptera och ta lärdom av. Det har blivit akut nödvändigt att inte längre låta de tekniska “framstegen“ och företagens möjligheter att sälja styra över oss.
Måhända har jag dragit naiva slutsatser av detta att de som är elöverkänsliga lever i ständig, fysiskt påtaglig kris. För där på tåget tar jag mer eller mindre för givet att hela “gruppen elöverkänsliga“ naturligtvis måste ifrågasätta vårt behov av allt mer och farligare teknik. Kanske missförstår jag henne, men den elöverkänsliga kvinnan på tåget säger angående den trådlösa tekniken:
– Men vi klarar oss inte utan den här tekniken, det är så många system som beror av den nu.
Och jag svarar rätt förvånad:
– Nej men så kan det ju inte vara, vi klarade ju oss utan den för några år sedan.
Men hon har säkert rätt, vi har redan låst fast oss i den trådlösa tekniken, och antagligen integrerat den med försörjnings- och livsuppehållande system.
Men det finns ingen naturlag som säger att så måste det vara. Det är bara sånt vi får för oss, vi människor. Att det måste förbli som det blivit. Vi tror och känner att de större sammanhangen inte går att påverka. Inte minst därför att vi gjort maskinen till avgud och oss själva till tingens underdåniga tjänare. I samma anda har makthavarna lagt bort visionerna och underkastat sig kommersialismens marknadslagar som om dessa vore naturlagar. När de därför inte kan föra politik för att förändra kompenseras de med feta arvoden, glassiga middagar och resor till skenbart viktiga möten.Medan vi andra får knapra Cipramil mot depressionen eller göra allt för att distrahera oss och fly verkligheten. För när dessa lagar gäller är det svårt att se andra alternativ än att bli högproducerande, duktiga konsumenter som eftersträvar det som marknaden vill att vi ska köpa och bli.
Och så plötsligt skänker oss denna obegripliga, omänskliga maskinvärld en nalle – mobilen. Nallen gör att våra nära och kära alltid finns där som en trygghet, nära, när vi rör oss i en kall yttervärld. Den lilla världen, frizonen, som vi kan forma någorlunda och där inte riktigt allt förvandlats till varor som lyder marknadslagarna. Med hjälp av nallen kan vi distrahera oss och glömma var vi egentligen är.
Men tyvärr, denna avgudagåva förklädd till nalle äter upp dig. Den stora världen hinner alltid upp den lilla. Det hjälper inte att distrahera sig ur det här tillståndet, det ska helt enkelt inte accepteras. Det ska vara på helt andra sätt än nu. Och tror vi på det så går också den stora världen att förändra.
Anna Stugvard
