Över två decenniers inbördeskrig har lamslagit Afghanistan som redan tidigare var ett av de fattigaste och minst utvecklade länderna i Asien. Analfabetismen liksom våldet hör också till de svåra problemen.
”Vi har inte lag och ordning. Här råder vapnens oordning”, sa Afghanistans före detta kvinnominister Sima Samar vid sitt Sverigebesök tidigare i år.

USA har dessutom släppt bomber som innehöll minor över Afghanistan. Ett land som redan tidigare var ett av världens mintätaste länder. Opiumodlingen, som under talibanregimen starkt begränsades, har åter börjat öka. Läs- och skrivkunnigheten beräknades 1999 till 31 procent (män 47 procent, kvinnor 15 procent). Afghanistans regering har inte militära möjligheter att garantera landets yttre och inre säkerhet. Säkerheten utanför Kabul kan inte garanteras. Omkring två tredjedelar av Afghanistan anses så instabilt och oroligt att det är farligt att färdas där. Därmed begränsas bistånds- och återuppbyggnadsarbetet. Det är också svårt för människorättsorganisationer att bevaka det som händer. Det återstår att se vad det får för betydelse att NATO nu tagit över ansvaret för den fredsbevarande insatsen i Afghanistan.

Matbrist och misär
Amnesty anser att det, under nuvarande förhållanden, är fel att påskynda tillbakasändandet av flyktingar och asylsökande till Afghanistan. Europakommissionen spår dessutom att 4,3 miljoner afghaner på grund av torkan, den undermåliga infrastrukturen och tillgänglighetsproblem kommer att lida av matbrist under de kommande 12 månaderna.
Svenska Amnesty har rapporterat om en oerhörd misär, svåra etnisk-politiska motsättningar och primitiva flyktingläger för dem som på grund av säkerhetssituationen inte kunnat återvända till sina hemorter. De hamnade då i läger och blev därmed flyktingar i sitt eget land. Säkerhetssituationen i hela landet har stadigt förvärrats under 2003. Då kan man fråga sig om det internationella samfundet, inklusive UNHCR, kan övervaka situationen och garantera de återvändandes säkerhet.

Mänskliga rättigheter
Behandlingen av fångarna på såväl Guantánamobasen på Kuba som i det amerikanska fånglägret på Bagrambasen i Afghanistan strider mot en rättsstats praxis. Men Vita huset har avfärdat den kritik som framfördes mot USA i Amnestys senaste årsrapport.
USA har också brutit mot gällande principer, nämligen att en person ska anses som oskyldig till dess motsatsen är bevisad. Detta har USA kringgått när det gäller Guantánamobasen genom att hävda att fångarna är ”terrorister” och ”mycket farliga”. Amnesty International gjorde i april i år en förfrågan om att få besöka Guantánamobasen. Svaret från Pentagon blev nej. Detsamma gällde Bagrambasen i Afghanistan. Fånglägret är hermetiskt tillslutet för omvärlden. En talesman för Pentagon har förnekat tortyr i Bagrambasen men samtidigt sagt att ”våra afghanska kolleger är inte lika nogräknade”.
I juni i år förlängde FN:s säkerhetsråd beslutet om immunitet för amerikanska soldater som därmed inte kan ställas inför den internationella brottsdomstolen, ICC, i Haag. 90 länder har ratificerat ICC-avtalet, medan ett 40-tal länder har ingått bilateralt avtal med USA att inte stödja avtalet. Människorättsorganisationer har ifrågasatt beslutets legitimitet. FN:s generalsekreterare Kofi Annan och europeiska länder har påpekat att beslutet underminerar domstolens slagkraft.

Utarmat uran
Strider pågår alltjämt i Afghanistan, civila offer skördas och krigsherrarna är åter på frammarsch.
Samtidigt hävdar flera FN-anställda, diplomater och även USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld att den senaste tidens utveckling är en succé. Hur man kan kalla våldtäkter, mord och ett kollapsat rättssystem för succé är en gåta, skrev Amnesty i en pressnotis den 9 maj i år.
I kriget i Afghanistan använde USA i stor utsträckning utarmat uran som krigsmaterial. USA-professorn Marc Herold vid universitetet i New Hampshire sa vid ett seminarium i våras i Stockholm att det fanns minst 750 ton utarmat uran i de bomber som fällts över Afghanistan sen krigsutbrottet oktober 2001. När man bombade de massiva grottorna och bunkrarna i bergsmassiven använde man så kallade ”bunker buster bombs” vars radioaktiva ämnen kan tränga ner 30 meter i marken.
Hittills har inte den amerikanska krigsmakten officiellt tillåtit någon mätning av de radioaktiva nivåerna hos befolkningen. Och Afghanistan har varken kunskap eller resurser att göra egna mätningar, Men mätningar har, under ledning av doktor Asaf Durakovic, ändå gjorts av ett kanadensiskt institut. Mät-ningarna, som var begränsade, visade att flera hundra personer lider av sjukdomstillstånd som påminner om vad de som drabbades i Gulfkriget 1991 fick.
Det märkliga är att de personer, som testats i Afghanistan, hade halter av radioaktivt uran i urinen i en omfattning som var 100 till 400 gånger större än hos testade Gulfveteraner. Det bör dock observeras att Gulfveter-anerna testades 1999, det vill säga 8 år efter kriget.
Det har spekulerats i att en ny typ av radioaktiva vapen, som utsöndrar stora mängder av utarmat uran, skulle ha använts i Afghanistan. Men detta har inte bekräftats av någon officiell instans.

Utreda krigsförbrytelser
Sima Samar var kvinnominister i Hamid Karzais provisoriska och ganska svaga regering. Men när den nuvarande interimsregeringen skulle tillsättas fanns hon inte med bland ministrarna. Själv säger hon att valet var hennes eget. Mycket har förändrats på ett år, sa Samar vid sitt besök i Stockholm och syftade på att det blivit bättre för flickor i skolor och kvinnor i arbete.
Men det är, enligt den amerikanska människorättsorganisationen Human Rights Watch, en sanning med modifikation. Traditionen sitter djupt i Afghanistan.
Svenska Amnestys generalsekreterare Carl Söderbergh kommenterade situationen så här: Burkan kan sägas vara en barometer på hur stämningen i landet är.
I juni 2002 utnämndes Sima Samar till ordförande för Afghanistans kommission för mänskliga rättigheter och har bland annat verkat för att krigsförbrytelser ska utredas. Samar fick också, vid Sverigebesöket, frågor om massakern i Mazar* då ett antal unga afghaner, främst pashtunpojkar, dödades under oklara omständigheter. Svaren var svävande. Det är en mycket känslig fråga. Det var en kaotisk situation, det finns inga säkra siffror över hur många som dödats, svarade hon bland annat.
Situationen är extrem. Afghanistan är lamslaget. Hur förklarar man för en lidande delvis analfabetisk befolkning behovet av mänskliga rättigheter och en fungerande konstitution när behovet av mat, vatten, medicin och trygghet är det allt överskuggande problemet? Afghanistan får inte bli ett nytt Vietnam. Ett krig må vara över men Afgha-nistans framtid är synnerligen osäker. Seger är inte samma sak som fred.

Eivor Karlsson

”Massakern i Mazar – Dödens konvoj” är en film av Jamie Doran. Filmen handlar bland annat om hur unga afghaner, främst pashtumpojkar, gav upp mot löfte att deras liv skulle skonas. De lastades, i den stekheta värmen, i containerlastbilar. Det blev för en del en dödens transport. Filmen har visats i TV i flera länder. Dock inte i Sverige. Du kan nu köpa filmen. Den kostar 300 kronor och kan beställas genom Svenska Afghani-stankommittén i Stockholm.
telefon 08-545 818 40
fax 08-545 818 55
e-post info@sak.se