Mitt 1968

Maj 1968 var en kaotisk månad med stora upplopp i Paris och vänsterprotester i hela världen, även i Stockholm. I den här texten reflekterar Christer Sanne över sina egna minnen från året 1968 då han bland annat skrev två framtidsbilder som han jämför med vad som hänt sedan dess.

Christer Sanne är samhällsforskare, civilingenjör och fil dr, docent (pensionerad från Kungliga Tekniska högskolan) samt författare. Han har skrivit flera böcker om arbetstidsfrågan och om hållbar utveckling. Foto från 1960-talet. (Foto: privat)

Jag ockuperade aldrig mitt eget kårhus (som alla vårens minnesprogram handlat om). Men jag skrev några texter 1968 som har bäring på dagens problem. Dags för en återblick: Förvisso var vi okunnigare men kanske ändå lite klokare än nu?

Det här var mitt i "rekordåren" när både ekonomin och Stockholm växte så det knakade. Jag jobbade som "samhällsplanerare" och vår allt överskuggande uppgift var att tampas med det skenande bilbeståndet.

Ganska snart började jag fundera på ramen för detta. Att tillväxten måste ha sina gränser. Det fanns ju bara en planet och den hade sannerligen sina problem. Plundring, svält och förgiftning hette Hans Palmstiernas bok från 1967, den som alla som bekymrade sig läste. Vi bildade U-aktionen som agerade för att Sverige skulle uppfylla sitt biståndsmål, 1 procent av BNP. Med en hand på barnvagnen och en för plakaten tågade vi till riksdagshuset.

Men alla delade inte våra tvivel. Som min vän från jordbruksdepartementet. Jag tjatade om att "du måste väl ändå inse att en ko kräver en viss markyta att beta på?". Men nej, menade han, kon behöver bara de 2 kvadratmeter hon står på. Fodret kan man framställa på konstgjord väg, i fabrik. Han var orubblig. Kanske hade sommaren 2018 med akut foderbrist fått honom att tänka om.

Världsplanering. Från USA kom en profet, Herman Kahn, och talade om framtidsforskning - rationellt tänkande för att skapa en önskvärd framtid. Jag tände på det och läste in mig och föreläste om världens framtid för mina kolleger på VBB, Sveriges ledande konsultfirma. Det blev också en lång text, ett slags proto-Tillväxtens gränser några år före Romklubbens rapport.

Rubriken var magnifik - Världsplanering. Texten handlade om befolkning, mat, energi och råvaror. Det såg värst ut för maten. Jag lärde mig att det mesta som odlas går åt till djur som vi sedan äter upp eller mjölkar. Därför gör vi rika av med tre gånger fler primärkalorier (från växterna) än de fattiga. En godtagbar matstandard - för en befolkning som antogs fördubblad - skulle kräva flerdubblade grödor. Råvarorna och energi var mindre bekymmer. Oljan antogs visserligen vara slut vid sekelskiftet och kolet några decennier senare. Därför måste den dominerande framtida energikällan vara atomkraft, både fission och fusion. Här fanns ingen tvekan - detta var före både Harrisburg och Tjernobyl - annat än om man skulle få fram bridreaktorer i tid innan uranet också tog slut. Jag intervjuade fusionsforskarna på KTH som menade att om 30 år har vi säkert "vätekraft". Jag har hört att dagens fusionsforskare säger samma sak: om 30 år....

Mest bekymrad var jag ändå för klyftorna mellan rika och fattiga länder. Tre av fyra människor på jorden var fattiga, och den rika fjärdedelen behärskade 80 procent av inkomsterna. Min enkla tanke - helt enligt den ekonomiska läroboken - var att utveckling krävde investeringar (i vidaste mening). De fattiga länderna måste i första hand sörja för folkets överlevnad och saknade kapital för att bygga en bättre framtid. Jag visade att om de rika länderna gav inte 1 utan 2 procent per år under 50 år till de fattiga länderna så skulle de nå upp till "medelrik" standard (med Grekland som exempel). Det skulle ändå bara ge ett litet hack i de rika ländernas tillväxt.

Detta kanske låter naivt. För det första saknades den goda viljan till bistånd. Problemen med bistånd var också kända. Resurserna flödade, då som nu, ofta i fel riktning, från fattiga till rika länder, genom oförmånliga handelsavtal, lån och brain drain. Oavsett detta har vi sett en enorm utveckling. Snabbast i de rika länderna som dragit ifrån ytterligare. Men flera fattiga länder har också gjort en take-off till ett högre välstånd - inte minst Kina. Hans Rosling hade rätt om den stora medelklassen i världen, att det finns skolor och hälsovård och så vidare. Men 800 miljoner människor svälter fortfarande. Absurt nog är lika många sjukligt feta - vart tog den önskade framtiden vägen?

Välståndet tog inte heller den form jag tänkte. Klyftorna har ökat, i världen och inom länderna. Och det är inte i första hand länder som är fattiga och rika utan människor. I Kina finns över 300 dollarmiljardärer, men också flera hundra miljoner människor som lever i misär. I Europa har vi fått ett nytt fenomen: Vem kunde ana 1968 att det skulle sitta tiggare utanför varenda Ica-butik i Sverige 50 år senare?

Framtidsmiljö. Så långt svält och plundring. Förgiftning och miljö var också viktiga för 50 år sedan. Naturvårdsverket var nystartat. På VBB fick jag i uppdrag att ta fram en skrift om hur Sverige skulle kunna handskas med miljön, Framtidsmiljö. Vi gick igenom vad som krävdes inom trafik och byggande, industri, energiförsörjning, vatten och avlopp, avfall etcetera. I dag tycker jag att det är en mycket pedagogisk bok som beskriver vad som behöver göras för att "klara miljön". Här finns också en sammanfattande kostnadsberäkning, kanske den första i sitt slag, av vad en god miljö skulle kosta. Ganska måttligt fann vi, en procent av BNP eller en tredjedel av den ekonomiska tillväxten under ett år. Ett obetydligt hack. För övrigt är de åtgärder vi listar - bullervallar, reningsverk, skorstensfilter etcetera - nästan standard i dag. I Stockholm byggs till och med hela motorvägsystem under mark - till enorma kostnader - för att skydda miljön.

Hans Palmstierna var en av de första i Sverige som skrev om klimatproblemen, i boken Plundring, svält, förgiftning 1967.

Det var alltså en hoppfull uppfattning: Vi kan klara de problem som uppkommer. Så löd och lyder fortfarande det officiella budskapet. Sverige har 16 miljökvalitetsmål som ska vara uppfyllda inom en generation. Tyvärr ser det illa ut i dag: Av dessa mål med sina "poetiska namn" (Naturvårdsverkets egen beskrivning på hemsidan) klarar vi för närvarande bara två.

Det beror framför allt på att ekonomisk tillväxt är ett helt dominerande samhällsmål. I Sverige har arbetslinjen (alla ska jobba mer) också lett till ett ohållbart work-and-shop-samhälle. Globalt sett fanns omkring 1968 en balans i det ekologiska fotavtrycket - produktions- och reningsförmågan motsvarade tillgänglig yta. I dag räcker inte detta; the overshoot day (den ekologiska skuldens dag) inföll i år den 1 augusti. Resten av året tär vi på "kapitalet" så att resurserna krymper för framtiden.

Sveriges fotavtryck är långt större - vår overshoot day inträffar i slutet av mars. Resten av året snyltar vi på andras bekostnad.

Bara klimatfrågan. Nu har klimathotet blivit den allt överskuggande miljöfrågan i den politiska världen, men 1968 var klimatet nästan en icke-fråga. Palmstierna talar om en temperaturhöjning på 2-4 grader som kan leda till att "de områden av jorden som nu är halvtorra (Indien och Öst-Afrika till exempel) att bli ännu torrare". Framtidsmiljö nämner bara att "Förbränningen av stora mängder fossila bränslen" skulle inte bara ge mer luftföroreningar utan "troligen också påverka klimat, väder och växlighet." Min text om Världsplanering var den mest alarmistiska; stigande temperatur kunde få "polar-isarna att smälta och havet dränka de flesta av jordens stora städer". Jag vet inte var jag fick det ifrån men föreslog att frågan åtminstone borde utredas.

Ännu på 1970-talet ägnades växthuseffekten bara ett förstrött intresse, till exempel i Energipropositionen 1975 eller i den statliga framtidsstudien Sol eller Uran 1978. Det var lite som om jorden skulle träffas av en stor meteorit; det kunde hända men det är så mycket annat som kan hända också. Media styr mycket och under åren har larmen avlöst varandra; just nu är det plasten i havet som alla kastar sig över. En tid.

År 1968 - och i Tillväxtens gränser 1973 - tycks framtidsstudierna ha varit mer klara över den större bilden; att den sammanlagda produktionen och konsumtionen helt enkelt var på väg att bli för stor för planeten (och att det finns för många människor på jorden). I dag talar Johan Rockström och hans kolleger om de "planetära gränserna", men det är ett ovanligt undantag. Deras analys skulle också behöva komplettetas med åtgärdsprogram - om vatten, markanvändning, fiske, skog, flygande och allmänt "konsumtion" - och då hamnar man genast i den politiska hetluften.

Klimatfrågan kom in på allvar på 1990-talet. Nu dominerar den politiskt för att energin, som driver produktionen och ekonomin, nästan bara är fossil och det betyder utsläpp. Atomkraften höll ju inte. Utan energi ingen tillväxt och då hotar - enligt somliga - hela det ekonomiska systemet att bryta samman.

Därför våndas politikerna. Ekonomisk tillväxt och ett hållbart klimat är oförenliga men man vägrar att välja. Parisavtalet - liksom det från Kyoto - är en papperstiger. För Sverige och andra rika länder handlar det inte längre om att uppfylla några miljökvalitetsmål eller utvecklingsmål från FN. Vi behöver lägga om kursen i hela välstånds-/produktions-/konsumtionssystemet och då vågar ingen hålla i rodret.

Ett andra skäl, svagare men intressant, är pressen att visa handlingskraft. Solen strålar. Kunde man bara ta vara på det så skulle man slippa det besvärliga valet. Allt fokus på den försvinnande lilla andelen solenergi är ett exempel på vårt frenetiska sökande efter tekniska fixar som Therese Uddenfeldt har pekat på. Hon hänvisar till sociologen Zigmunt Bauman som har en liknande tanke: Att vi blivit hälsofixerade för att slippa se döden i vitögat. För Uddenfeldt har tekniska lösningar samma funktion att låta oss undvika att se den kollaps vi är på väg emot.

Klimatfrågan har också en förment allmängiltighet - det handlar om "oss", alla på jorden. Då blundar man för att koldioxidutsläppen är extremt snedfördelade. Den rikaste tiondelen av befolkningen står för hälften av dem medan de som drabbas är de fattiga.

Att kalla sig samhällsplanerare - som jag har gjort - har alltid förefallit mig pretentiöst. Men det var bättre förr, det vill säga 1968. Kommunerna hade ett ganska fast grepp om hur stadsbygden skulle formas. Den fysiska planeringen - som var vår uppgift - hörde ihop med tilltron att det gick att skapa en bättre välfärd. I dag har mycket av denna planering förfallit till en anpassning till ekonomiska intressen. Exploatörerna råder och kommunerna "förhandlar".

Men samhällsplanerare var vi inte, varken då eller nu, i betydelsen att planera en önskvärd framtid i någon grundläggande mening. Det skulle varit socialism. Sverige var en så kallad blandekonomi. Staten styrde över energi, krediter och bostäder. SJ skötte tågen och vi hade Televerket. Vård och skola var självklart offentliga åtaganden och så vidare. Men vad som i övrigt skulle produceras och konsumeras var upp till var och en. Näringslivet liknades vid en ko som måste skötas för att mjölka väl. I stället för konfrontation gällde Harpsundsandan.

Överflödssamhället. Förordet till Framtidsmiljö 1968 (av vd Nils Berg) inleds med att "Vi lever i Sverige på tröskeln till överflödssamhället". Därför kunde ökade resurser användas för annat än ökad konsumtion, till exempel "eftersatta grupper, globala rättvisekrav eller brister i miljön". "Överflöd" antyder att det var nog. Föreställde man sig verkligen att vi skulle fortsätta i samma kurs i 50 år till? Nu har vi tredubblat konsumtionen. 1968 gällde oron mest befolkningsexplosionen men konsumtionsexplosionen är mycket allvarligare. Den har gett miljö- och resursproblemen en kvalitativt ny form. Ingen anade att det skulle kräva en annan livsstil.

Så varför valde vi inte en mjukare, hållbarare linje? Varför valde vi mer prylar framför mer fritid? Frågorna hänger i luften. Kapitalismen svarar någon. Konsumtionshysteri säger andra. Eller både/och kanske.

Men om vi önskar en hållbar värld skulle vi behöva riktiga samhällsplanerare och alla de institutioner och verktyg vi en gång hade (och kanske fler). Högstämda miljömål, tandlös lagstiftning och välmenande propaganda räcker inte. Allt sådant tycks stå sig slätt mot "marknaden" - den vanliga eufemismen för kapitalet - och reklamen. Det är talande att Anders Wijkmans och Ernst von Weizsäckers uppföljare 2018 av Tillväxtens gränser till stor del handlar om de ekonomiska klyftorna och den skenande kapitalismen, frågor som inte alls behandlades av Romklubben 1973.

Slutet på mitt 1968. En personlig avrundning. Vi reste under den våren i det gamla Sovjetunionen, bland annat till Uzbekistan som på 50 år utvecklats från feodal medeltid till modern tid (vilket, ironiskt nog, de nästa 50 åren ledde till en av jordens största miljökatastrofer, Aralsjöns nära utplåning). Vid den här tiden var synen på Sovjet ganska ljus. Visst var det en diktatur men man väntade sig ett töväder. The bad guy var snarare USA som förde ett brutalt krig i Vietnam. Vi köpte en affisch med en stolt Viet Cong-man. Men i augusti, när Sovjet överföll Tjeckoslovakien och gjorde slut på Pragvåren, åkte den ut, liksom en hel del framtidsdrömmar.