Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 33, 17 augusti 2018 Miljöpartiet - realistiska fundisar När MP bildades 1981 var bakgrunden uppenbar. Under 1970-talet blev en mängd miljöproblem alltmer påtagliga: från asbestcancer till försurning och skogsdöd. En pådrivande faktor var FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. En mångfaldig och stark miljörörelse växte fram. Efterhand kom kärnkraften högt upp på dagordningen, så högt att den politiska makteliten fick skrämselhicka och beslöt försöka avvärja "hotet" med en folkomröstning. Som många minns blev detta något av världsrekord i politiskt rackarspel. Inget parti vågade möta väljarna med ett rakt "ja till kärnkraft". Påeldat av fysiknobelpristagaren Hannes Alfvén omvandlade sig det gamla Bondeförbundet till ett kärnkraftskritiskt Centerparti, som fick stöd av VPK (V) för en avvecklingsplan för befintliga sex reaktorer. Övriga partier i riksdagen, det vill säga Folkpartiet (Liberalerna), Socialdemokraterna och Moderaterna, var eniga om att ytterligare sex planerade reaktorer skulle byggas färdigt, men efter 12 år var det stopp och kärnkraften skulle avvecklas. Olof Palme kunde dock inte tänka sig att kampanjera för samma linje som M, så S skrev in en "socialistisk" mening om samhällsinflytande över energipolitiken på sin valsedels baksida, vilket M avvisade men FP ställde upp på. Det blev formellt tre nej-linjer! Sedan linje 2 (S+FP) vunnit över linje 3 (C+VPK) med några tiondelars procent beslöt riksdagen att kärnkraften skulle vara avvecklad 1980. För mig blev kärnkraften utlösande för mitt avhopp från Folkpartiet och riksdagen hösten 1979. Jag insåg att löftet om avveckling på trettio år var grov bluff; de politiker som gav löftet menade inte allvar och skulle 2010 vara avgångna eller döda. Jag var inte ensam om att genomskåda bluffen. Och inte heller ensam om att förstå att hur viktig utomparlamentarisk verksamhet än är kan den aldrig nå ända fram utan spjutspetsar in i det politiska maktsystemet. När inte ens antikärnkraftsrörelsen med sina gigantiska Barsebäcksmarscher kunde rubba det politiska systemet, hur skulle då andra folkliga proteströrelser ha en chans utan länkar in i partipolitiken? Slutsats: Vi bildade parti. Därmed erkände vi också att omställningen till det gröna samhället aldrig kunde ske genom en snabb revolution - så mycket mer som icke-våld vid sidan av miljöansvar var en av våra grundbultar. Omställningen kan bara ske stegvis och så länge ett grönt parti inte får egen riksdagsmajoritet kan det inte ske utan samarbete (gräsrotsdemokrati var en tredje av våra grundbultar). För mig var detta absoluta självklarheter redan 1981 när MP bildades, delvis beroende på att jag redan avverkat en period i kommunalpolitiken och en i riksdagen. Så var det inte för alla. Många hade jobbat i radikala miljörörelser som aldrig behövde backa en centimeter eftersom deras verksamhet handlade om att bilda opinion, inte om att skapa majoriteter för demokratiska beslut. Över hela världen ledde detta till att man började tala om realos och fundis bland de gröna. De mest radikala tyska fundis ansåg att Die Grünen aldrig skulle besudla sig med att koalitionsregera. Som alla vet fick den linjen 1998 ge vika för grön medverkan i en koalitionsregering. Detsamma har skett i ett tjugotal länder (se kap 5 Greens in government, i min bok Green Parties, Green future, Plutopress 2015). Ibland har resultatet varit katastrofalt och väljarstraffet hårt (till exempel i Tjeckien och Irland). Ibland har resultatet överlag varit positivt (främst i Tyskland och Finland). Hur har det varit i Sverige? I min bok gav jag tio råd. 2014 följde MP samtliga utom två. MP nöjde sig inte med enstaka ministrar utan fick "en kritisk massa" i regeringen, inbegripet miljöministerposten plus en post med ekonomiansvar. Två råd kunde inte följas: Att gå i regering efter valseger (det var en liten förlust) och att ingå i en majoritetsregering. Däremot har råd nr 10 följts: att sitta kvar hela mandatperioden. Alla gröna partier som lämnat regeringar i förtid har bestraffats hårt av väljarna - utom finska Vihreä som lämnat på grund av regeringsbeslut att bygga fler kärnreaktorer. Något liknande drastiskt antigrönt har S inte genomdrivit, även om det finns massor att beklaga. Samtidigt har oerhört mycket åstadkommits inom gröna basområden. Miljöbudgeten har växt påtagligt, en flygskatt har införts, stödet till ekoteknik typ solpaneler och elcyklar har ökat, en skamlig vapenfabrik i Saudiarabien har stängts. På MPs hemsida ligger långa listor på framgångar som inte bara är valskryt. Samtliga ökända bakslag för MP har haft bred riksdagsmajoritet och skulle ha genomförts även om MP hoppat av regeringen. Men de gröna framgångarna - vem skulle drivit igenom dem om MP gått i opposition? Det största felet MP-ledningen gjort var när den ibland givit intryck av att den rödgröna regeringen enbart förde MP-politik. Det trodde förstås ingen på. Under andra halvlek i regeringen har det gjorts tydligare skillnad mellan vad MP önskar och vad MP förmår (helt enligt råd 8 i min bok: Kalla kompromisser för kompromisser och inte för MP-politik). Så vad nu? Ny regering i en ny konstellation? Om alternativen är en blocköverskridande regering utan SD-stöd eller en högerregering med SD-stöd, är det förstås ett grönt intresse att förhindra SD-makt. Miljöpartister bör förvisso i sak vara fundisar, behovet av radikal omställning i klimatkrisens tidevarv är enormt. Men metodiskt måste de gröna vara realos för att inte på grund av missriktad renlärighet spela över makten till 1930-talsrasismens ideologiska arvtagare. |