Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 31, 3 augusti 2018
Orimliga krav på miljöengagerade
Vi som arbetar för en bättre miljö och ett hållbart klimat får utstå mothugg från många olika håll. Det gäller oavsett om vi är engagerade i miljörörelsen eller politiskt. Det senare leder detta valår till en mer aggressiv debatt än vi kanske någonsin har sett i Sverige.
Det sägs att miljöengagerade inte lever som de lär, eftersom de gör det ena eller andra, skriver Fredrik Leijerstam. (Foto: privat)
En del kritik beror helt enkelt på de politiska förslag som läggs fram. De är inte populära, men de gör att livet blir obekvämt och/eller dyrare för en del människor. Det är ofta reformer som talar till den del av människor som tänker långsiktigt, som känner empati och som är beredda till enskilda uppoffringar nu för att möjliggöra förbättringar för fler människor senare. Kanske är det förbättringar som inträffar så långt fram att vi själva inte får uppleva dem?
Annan kritik riktar in sig på personerna bakom förslagen. Det sägs att miljöengagerade inte lever som de lär, eftersom de gör det ena eller andra. De flyger ibland, äger en dieselbil, eller annat som ingen "normal" människa skulle bli kritiserad för, eftersom det anses höra till ett normalt liv att göra dessa saker. För andra människor, inte för miljöengagerade.
Mycket av den här kritiken baserar sig på att individen inte beter sig idag som hen strävar efter att samhället ska se ut om fem eller tio eller tjugo år. Vi miljövänner förväntas helt enkelt leva efter förutsättningar som inte existerar ännu. Och hen som till äventyrs redan lever så, hen kommer säkerligen att bli kritiserad för att leva som på 1800-talet.
Det är hen som redan har tagit steget att köpa en elbil för ett mycket högt inköpspris; hen blir kritiserad för att så dyra bilar kan minsann inte alla människor köpa. Hen som helt avstår från att köra bil, blir kritiserad för att hata bilar. "Damned if you do, damned if you don?t."
En tredje form av kritik riktar in sig mot familjemedlemmar till miljöengagerade. Om inte politikern själv agerar mot sin påstådda ideologiska inriktning, så kanske partnern gör det. Vad finns det för fordon registrerade på adressen? Det är oaktat vem som äger och kör fordonet, oaktat om partnern alls är miljöpartist, oaktat hur en noggrannare klimatanalys skulle se ut. Är det en dieselbil som partnern, äger har miljöpartisten agerat hycklande. Påstås det. Det sker utan frågor om vilken sorts diesel den körs på, hur många mil den körs per år eller hur den totala klimatnyttan har vägts mot byte av en fungerande fossilbil mot en ny bil som går på helt förnybart drivmedel.
Den sista formen av kritik är synnerligen svårsmält. För den går inte bara på person, det vill säga den politiker som berörs, den går på personer som inte själva har valt att utsätta sig för medias granskning. I förlängningen bör vi fråga oss vad det innebär för demokratin. Är det alls möjligt att kandidera till ledande politiska uppdrag, om man har en partner med annan politisk åsikt än man själv har. Är det möjligt att fortsätta i en sådan relation om man vill kandidera till ledande poster? Eller måste man göra slut? Eller tvinga en annan människa att leva efter politikerns ideologi? Eller allt som kan tolkas som politikerns ideologi, oavsett om politikerns parti hävdat något liknande?
Det första offret i en populistisk tidsålder är sanningen. Den underliggande värderingen motiverar spridande av halvsanningar och halvlögner. Det sista offret i en sådan utveckling tenderar att vara själva demokratin. Förhoppningsvis kan den här utvecklingen hejdas. Men det kommer inte att ske av sig själv. Det kräver arbete och sammanhållning i den gröna rörelsen.
Ingen kommer till vår undsättning, om inte vi själva håller ihop, håller fokus på våra långsiktiga mål och stöttar varandra när det blåser. Nu är vi inne i valrörelsens spurt. Hur kan vi bäst se till att miljön och klimatet får en god representation i Sveriges riksdag även nästa mandatperiod?
Håll i, håll ut, håll upp varandra!