Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 28/29, 13 juli 2018 Ingen identitet, inget tillstånd Beviskravet i förvaltningsmål är att identiteten ska vara klarlagd. Är en sökande anonym och okänd så utgör det ett lagligt hinder mot att bevilja ett tillstånd. Den som gör ett påstående bär bevisbördan för sitt påstående. Den som gör ett motpåstående om motsatsen bär bevisbördan för sitt motstående. Att den offentliga makten utövas under lagarna innebär att all maktutövning är lagbunden. Domstolar och förvaltningsmyndigheter samt andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska i sin verksamhet iaktta saklighet och opartiskhet. Kravet på saklighet och opartiskhet gäller även regering och riksdag i sin handläggning av ärenden. Beviskravets nivå är en rättsfråga, vilket innebär att det är en rättsregel som ska tillämpas i det enskilda fallet. Likabehandlingsprincipen tillåter inte att beviskravet varierar från fall till fall, utan lika fall ska behandlas lika. Beviskravet uttrycks inte i procent utan med språkliga uttryck. En svårighet kan vara lokutionernas språkliga vaghet. Vad en part som bär bevisbördan påstår i ett förvaltningsmål ska vara "klart mer sannolikt" än varje annat motpåstående. Beviskravet i förvaltningsmål är att den sökandes identitet ska vara "klarlagd". I 1772 års regeringsform var riksrådet konungens rådgivare i lagstiftningsärenden. År 1789 inrättades Konungens Högsta Domstol som nu övertog den rollen. Genom 1809 års regeringsform fastslogs laggranskningsprincipen. Det var dels en författningstradition och dels en konstitutionell praxis som fastställdes i grundlag. Dess yttranden i lagstiftningsfrågor bifogades som bilaga till propositionen. År 1909 inrättades Konungens regeringsrätt och laggranskningen överfördes då till det nyinrättade Konungens lagråd. "Såsom ledamöter av lagrådet skola tjänstgöra tre justitieråd och en av regeringsrättens lagfarna ledamöter". Lagrådets granskning ska avse om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts och om att förslaget har beretts i laga ordning enligt regeringsformen. Vid beredning av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter och kommuner, samt även sammanslutningar och enskilda ska i den omfattning som behövs beredas tillfälle att yttra sig. Regeringen (Justitiedepartementet) har i en lagrådsremiss den 19 mars 2018 beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till ändring i lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få stanna i Sverige. Lagrådet, före detta justitieråden Leif Thorsson och Leif Hamberg samt justitierådet Erik Nymansson, förenade sig om följande yttrande. Enligt förslaget ska det inte vara ett hinder för uppehållstillstånd enligt denna paragraf att den sökandes identitet är oklar och att han eller hon inte kan göra sin identitet sannolik. Enligt författningskommentaren innebär "inte kan" att sökanden ska ha försökt göra sin identitet sannolik, men kraven ska dock "inte ställas för högt". Förslaget har inte varit föremål för något remissförfarande bortsett från att det under föredragningen framkommit att endast Migrationsverket beretts tillfälle att lägga synpunkter på förslaget, men om verket anfört något och i så fall vad framgår inte av remissen. Detta innefattar inte någon godtagbar beredning av frågan. Lagrådet har observerat att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas. Beredningskravet kan inte anses väl tillgodosett. När lagrådet inte kunde tillstyrka att det remitterande förslaget läggs till grund för lagstiftning och att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas, så har riksdagen uppenbart i direkt strid beslutat om de ändringar vilka trädde i kraft den 1 juli 2018, däribland föreslaget om sänkt beviskrav rörande sökandens identitet. Regeringen är ansvarig inför riksdagen. Konstitutionsutskottet ska granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendens handläggning. Varje riksdagsledamot har rätt att begära en granskning och utskottet är skyldigt att verkställa den begärda granskningen. Justitieministerns handläggning av detta regeringsärende är av sådan art att den förtjänar en allvarlig kritik. Sverige har inte någon författningsdomstol som Frankrike, Italien, Tyskland och Österrike, men i stället så har varje svensk domstol en lagprövningsrätt, en grundlagsgrundad kontrollmakt att pröva om utfärdade lagar står i överensstämmelse med konstitutionen, Europakonventionen och EU-rätten. Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, så får föreskriften inte tillämpas. Författningsfrågan kan självständigt tas upp av domstolen till rättslig prövning, om denne finner en särskild anledning att ifrågasätta föreskriftens giltighet. Domstolen kan i sina domskäl konstatera att en föreskrift är ogiltig, men den kan inte upphäva den, utan den kommer formellt att stå kvar även om den är obsolet och därför inte kan läggas till grund för något beslut. Migrationsverket beslutade den 7 december 2017 att inte bevilja en anonym okänd sökande "A" uppehålls- och arbetstillstånd, varvid sökanden överklagade beslutet till Migrationsdomstolen i Malmö. Sökandens motpart Migrationsverket invände då att enbart sökandens muntliga uppgifter inte kan läggas till grund för en rättslig bedömning, då han inte har gjort sin identitet sannolik. Migrationsdomstolen i Malmö gjorde den bedömningen i dom den 6 juli 2018 att det lägre beviskravet inte får tillämpas, utan i stället gäller det normala beviskravet om att identiteten ska vara klarlagd. En klarlagd identitet utgör en nödvändig förutsättning för att staten Sverige ska kunna uppfylla sina EU-rättsliga åtaganden inom ramen för Schengensamarbetet. En grundläggande förutsättning för att ett gynnande beslut ska kunna få rättskraft till beviljad förmån för den sökande är ju att identiteten är klarlagd. Hänsynen till den sökandes trygghet kräver ofta att beslutet inte utan vidare får ändras av beslutsmyndigheten. Den sökande måste kunna förlita sig på beslutet och kunna vidta åtgärder på grundval av detta. Detta är en fråga om rättsstatens krav på rättssäkerhet. Det räcker inte med att identiteten endast är sannolik. Är staten Sverige av i dag fortfarande en rättsstat, eller är det helt andra sanningsrelativa krafter som håller på att ta över vårt samhälle? |