Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 21, 25 maj 2018
Krig eller miljö?
Hotbilder gentemot Ryssland lanseras ständigt och de brukar successivt byggas upp och förstärkas. Så har skett inför det årligen återkommande evenemanget Folk och Försvar. Tyvärr läggs mest fokus på hur Sverige ska försvara sig men inte på strategier för att undvika krig. Försvarsindustrin blir då i förlängningen den enda möjliga vinnaren.
"När jag söker förklaring till vårt stora grannlands alltmer hotfulla attityd gör jag en jämförelse med Kubakrisen på sextiotalet." (Foto: U.S. government)
Att Sverige är en munsbit att svälja för en stormakt efter högst en vecka är ett rimligt antagande. Ett dygn låter ännu rimligare efter en massiv cyberattack då all elektronik slagits ut. Låt oss i stället lägga våra resurser, såväl intellektuella som ekonomiska, på att undvika en fysisk konfron-tation. Diplomatiska insatser är relativt billiga och minimalt resurskrävande samtidigt som de inte förstör vår gemensamma jord.
När jag söker förklaring till vårt stora grannlands alltmer hotfulla attityd, gör jag en jämförelse med Kubakrisen på sextiotalet, då Ryssland började placera ut missiler med kärnstridsspetsar på Kuba. Nato har sedan länge provocerat Ryssland genom liknande projekt i Östeuropa, även om man inte officiellt har monterat kärnladdningar på det installerade missilförsvaret. Dessutom har Nato utfört ett flertal militära övningar i Östersjön. Även Sverige används som övningsområde för Nato i såväl Norrland som längs Vättern, vilket bör upplevas som ytterst provocerande.
Västvärlden gav sitt stöd till Ukraina då en ryssvänlig statschef ersattes av en EU- och Nato-vänlig sådan. Sannolikt är att Rysslands ledning känner sig stressad och då Öresund lätt kan blockeras av Nato blev Svarta Havet, med utlopp till Medelhavet, en strategiskt livsviktig plats för en slagkraftig flotta. Detta förklarar delvis annekteringen av Krim-halvön som annars, med stor sannorlikhet, hade tagits över av Nato.
En svag länk i Rysslands strategi är Turkiets medlemskap i Nato med möjlighet att blockera utloppet till Medelhavet, en alternativ väg till Atlanten för ryska flottan, en utväg om Öresund skulle blockeras. Nu blir det lättare att förstå varför Vladimir Putin till ett så högt pris stöttar Syriens regering. Rysslands enda militära hamn i Medelhavet ligger nämligen på syriskt territorium nära turkiska gränsen och utloppet vid Bosporen. Vid ett regimskifte skulle även denna hamn riskera att hamna under Natos kontroll.
Som konsekvens av ovanstående analys borde nuvarande sanktioner mot Ryssland kunna upphöra och normala handelsförbindelser återupptas. Ekonomiskt beroende främjar fred och borde leda till en mer realistisk syn på vår relation till grannlandet.
Sanktioner är smärtsamt för båda parter. Sverige köper merparten av sin olja från Ryssland. Rysslands export av naturgas till Europa genom den enda säkra gasledningen ger ett ömsesidigt beroende.
Att ge den allt sjukare Östersjön en chans att överleva beror helt och hållet på omkringliggande länders samarbete och goda relationer. Hoten från en alltmer svältande värld på grund av miljöförstöring borde tas på större allvar än militära hot. Förvarsetablissemangets agerande påminner mig tyvärr om tiden då vi slogs med spadar i sandlådan. Somliga fastnar uppenbarligen på den nivån.
Vårt försvars alltmer intensiva krigsövningar tillsammans med Nato har redan orsakat stora skador på såväl land som vatten i och runt vårt land. Värre förväntas det bli.
På grund av sanktioner och låga oljepriser är Rysslands ekonomi i bottenläge, vilket kan ge näring till en folklig resning, ett skrämmande scenario, inte bara för Rysslands ledning utan även för grannländerna. Detta förklarar den senaste storslagna militärparaden. Det vanligaste receptet för att ena ett folk är att peka ut en gemensam fiende, i detta fall västvärlden och Nato. Pågår detta tillräckligt länge blir krig till slut oundvikligt. Exempel saknas inte.
Då krig inte längre kan ge någon verklig vinnare, bevisen är många, föreslår jag en alternativ investering av våra resurser. Den snabbt accelererande globala uppvärmningen, accompanjerad av krig, kommer snarare än vi vågar inse ge upphov till gigantiska flyktingströmmar och brist på mat och vatten. Att förhindra detta ser jag som den absolut viktigaste prioriteringen!