Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 17, 27 april 2018 Kärnkraft i mänsklighetens tjänst? Samma brist på ansvar i dag som 1945? Från år 2000 och fram till 2015 "effektiviserade" man reaktor O2 i Oskarshamn för den ringa summan av fem miljarder svenska kronor. När man var klar 2015 stängde man den ögonblickligen! Vem kommer inte ihåg de två händelserna som kupar sig varligt om en strålande framtid? Kärnkraften i Sverige var emellertid från början främst till för svensk militär - den stavades plutonium. Svenska militärens jakt på plutonium började 1945 - mycket kort efter att amerikanska översten Paul Tibbets hade fällt bomben "Little boy" över Hiroshima och dödat 146000 människor. "Utan atombomber är landet ett lätt byte för fienden", sade dåtidens kommande ÖB Nils Swedlund offentligt. Det är mycket märkligt att Stockholm står där Stockholm alltid har stått! Två hemliga reaktorer mitt inne i Stockholm skulle förse svenska militären med plutonium till den första svenska atombomben. De sista svenska experimenten på vapenplutonium gjordes i februari 1972. Under tiden hade de svenska atombombsforskarna konstruerat allt som behövdes för att starta en bombtillverkning med ett par månaders varsel. Plutonium kom alltså delvis från reaktorn, R1, som låg under Kungliga Tekniska Högskolan vid Östra Station. Den andra, R2 (också kallat Adam) låg i Ågesta i Huddinge, där den kamouflerades som "Ågesta Värmekraftverk". Att få tag på uran var det enklaste. Sverige har bland världens största fyndigheter av uran, kanske den allra största i västvärlden. Från "värmekraft-?verket" i Ågesta levererades plutonium varje vecka, och 1963 var man uppe i tio kilo plutonium som räckte till den första atombomben. I detta oskyldiga "värmekraftverk" inträffade två incidenter som kunnat förorsaka härdsmälta: I mars 1968 inträffade den första allvarliga incidenten. Reaktorn snabbstoppades efter indikationer på att bränsleelementen var skadade. Skadorna visade sig vara omfattande. Delar av bränsleelementen hade fallit ner till reaktortankens botten. Den 1 maj 1969 inträffade sedan ett stort läckage som gav upphov till en översvämning som slog ut en del av sekundärkretsens säkerhetssystem. Svenska tekniker byggde upp hela tillverkningen, från uranbrytning till färdig bomb, inom landets gränser. Regeringen under Tage Erlander beviljade generösa anslag till FOA i syfte att bedriva kärnvapenforskning från budgetår till budgetår. Ett program som omfattade 100 så kallade taktiska kärnvapen växte fram på FOA:s ritbord och vapenbärarna skulle främst utgöras av missiler som de svensk-byggda jaktflygplanen Lansen och Draken utrustades med. Erlander argumenterade för denna svenska bombsatsning 1954, och 1956 klubbade riksdagen igenom hans önskemål. Till den våta drömmen om atombomben kom en ansenlig areal i Norrland som militären mutade in, där man övade med konventionellt sprängstoff av en storleksordning som härmade en atombomb, 60 ton bonyl, det vill säga 36000 ton trotyl. Den 28 augusti 1957 skakas den svenska lappmarken av en kraftig detonation. Det sven-ska svampmolnet fyller himlen i Jokkmokk. Tryckvågen sprider sig många kilometer från detonationsplatsen och förstör det mesta på sin väg. Men den fantastiska storsvenska drömmen gick i kras. Ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Inga Thorsson tillsammans med en rad modiga män och kvinnor satte krokben för teknikerna och militären (författaren Per Anders Fogelström, författaren Sara Lidman, journalisten Barbro Alving). Men vad blev arvet då? Militärens uppbyggnad av kärnkraften hade varit så omfattande att steget till kommer-siella svenska kärnkraftverk redan hade tagits. Observera att inget annat land i Skandinavien utvecklade kommersiell kärnkraft utom Sverige. I dag står vi med dessa svenska reaktorer som projekterats på 1960-talet och som byggts på 1970-talet. Ingen utom tyskarna tycks bry sig om att de gamla svenska kärnkraftverken har "effektiviserats" de senaste 30 åren. Man har satt in nya och snabbare turbiner. 2009 skröt EON med att Oskarshamns reaktor O3 blir en av världens största kokvattenreaktorer med en effekt på 1400 megawatt el - en stegring med 127 procent av den ursprungliga effekten. Skarp kritik mot detta kom från Tyskland redan 2010.Tänk om svenskarna hade satt in en rollsroyce-motor i en T-Ford 30? I Sverige tycks ingen utom Riksrevisionsverket överhuvudtaget tycka eller ifrågasätta detta förvånansvärda steg. Riksrevisionsverket säger i sin rapport att Strålsäkerhetsmyndigheten har underlåtit att följa regeringens direktiv om att följa upp och rapportera om denna ombyggnad av gamla svenska kärnkraftverk. Den säger att Strålsäkerhetsmyndigheten inte har använt de 15 miljoner man fick för att noggrant observera effektiviseringen (RiR 2017:17). Riksrevisionsverket går inte in på tekniska aspekter, men det gör andra. Från år 2000 och fram till 2015 "effektiviserade" man O2 för den ringa summan av fem miljarder svenska kronor. När man var klar 2015 stängde man den ögonblickligen! Ingen i Sverige tycks intressera sig för varför man kastade så mycket pengar i sjön, utan alla tycks ha svalt EON:s förklaringar... Men tänk om effektiviseringarna var farligare än man trodde? Kritiken mot O2 har i stället kommit från Tyskland och det redan 2010, då TV-kanalen ZDF (Syddeutsche Rundfunk) visade filmen Sicherheit der Atomkraftverke in Schweden. Säkerheten i de svenska kärnkraftverken. ZDF hade till och med fått tag i ett internt dokument från EON där det bland annat stod: "Problemet för oss är gapet mellan generationerna, vi har ingen erfarenhet av den ursprungliga konstruktionen. Vi måste sätta oss in i vad det var som byggdes för 35 år sedan, för vi har inga referenser?." Nej just. Redan efter folkomröstningen 1980 om kärnkraft och i ännu högre grad efter katastrofen i Tjernobyl 1986 stod det klart att de svenska kärnkraftverken skulle stängas 2010. Därför utbildades allt för få nya tekniker under 20 år. De svenska kärnkraftverken kan leva vidare 40 år till sade 2011 direktören för Ringhals - med glättig optimism. Finns det inga som har lust att diskutera de eventuella riskerna? |